Riksbankens direktion är splittrad, även när besluten tas i enighet. Protokollet från Stefan Ingves sista räntemöte visar att ledamöterna drar åt olika håll. Här väntar en utmaning för den nye riksbankschefen Erik Thedéen.
Under 2022 har Riksbanken höjt sin styrränta från 0,00 procent till 2,50 procent. Det har skett med fyra olika stora steg: med 0,25 procentenheter i april, med 0,50 procentenheter i juni, med 1,0 procentenhet i september och senast med 0,75 procentenheter i november.
Denna serie av snabba och ojämnt stora räntehöjningar under loppet av åtta månader har ingen motsvarighet i Riksbankens moderna historia, alltså sedan inflationsmålet på 2,0 procent tillkom 1993. Förklaringen är att konsumentpriserna för första gången har börjat stiga okontrollerat.
Den branta uppgången i inflationen började under andra halvåret 2021, från 1,7 procent i juli till 4,1 procent i december. Under 2022 har ökningen fortsatt och de senaste redovisade inflationssiffrorna var 9,3 procent. Åtminstone under de närmaste månaderna får man räkna med att de snabba prisstegringarna fortsätter.
Inflationen har flera orsaker, där flera är sådana som Riksbanken inte råder över. Det rör sig om de senaste årens globala pandemi som fick den internationella ekonomin i obalans, med akut varubrist som följd. Därefter kom Rysslands angrepp mot Ukraina, som medförde en strypning av tillgången på energi liksom brist på el i många europeiska länder.
Men inflationen hade också andra komponenter som Riksbanken och andra centralbanker hade anledning att reagera på. Det gällde den mycket expansiva finanspolitik som många regeringar förde långt efter att pandemin hade kulminerat, med påföljd att det uppstod en inflationsdrivande efterfrågan i ekonomin.
I åtskilliga länder, däribland Sverige, spred sig prisuppgången till ett brett fält av varor och tjänster. Följden blev att inflationen började stiga kraftigt, på ett sätt som inte kunde motiveras med att energi och el hade blivit dyrare. I stället handlade det om en inflationskarusell där prisökningarna jagade varandra och det fanns risk att även lönerna skulle drivas med uppåt.
Riksbanken väntade ända tills i våras med att börja sätta in räntehöjningar för att motverka den stigande inflationen. En del andra centralbanker var betydligt tidigare ute. Men nu under hösten har räntorna höjts betydligt snabbare, i takt med många länders.
Till en början rörde det sig om ganska självklara åtgärder från Riksbankens sida, med hänsyn till läget. Men redan vid den mycket stora räntehöjningen i september (med 1,0 procentenhet) märktes att ledamöterna i direktionen inte var så överens, även om de enades om själva beslutet. I november var det på liknande sätt, fastän ännu tydligare.
Protokollet från räntemötet den 24 november visar att åtminstone en ledamot, Henry Ohlsson, helst hade sett en räntehöjning med 1,0 procentenhet även denna gång. Två andra ledamöter, Anna Breman och Martin Flodén, framför å andra sidan att räntehöjningen visserligen kan godtas, men (åtminstone enligt Breman) inte bör följas av fler höjningar i början av nästa år.
Stefan Ingves och Per Jansson var därmed de enda som mer helhjärtat stod bakom Riksbankens räntebeslut som också pekar mot en höjning med närmare 0,50 procentenheter vid nästa möte i februari.
Vid räntemötet i februari kommer dock läget vara annorlunda, såtillvida att Erik Thedéen har efterträtt Ingves som riksbankschef. Dessutom finns ännu en ny ledamot i direktionen, vice riksbankschefen Aino Bunge, som just har tillträtt på sin post.
Inför situationen med en ny riksbankschef kan de redan sittande direktionsledamöterna ha känt anledning att ta ut svängarna litet mer än vanligt. Deras markeringar i protokollet visar att de har olika synsätt på vart Riksbankens styrränta borde vara på väg. Några vill höja ytterligare, medan andra tycker att det räcker med nuvarande nivå.
Erik Thedéen kommer väl förberedd till Riksbanken genom att han har varit generaldirektör för Finansinspektionen sedan 2015 och sysslat mycket med frågor kring finansiell stabilitet och makrotillsyn. Men han har inte lika stor erfarenhet av penningpolitik, utan får inledningsvis ett behov att luta sig mer mot andra.
Troligtvis försöker Thedéen att lägga sig på en medelväg, ifall förhållandena tillåter det. Men han behöver ha en stark argumentation för att kunna hålla ihop de skilda åsikterna inom direktionen och driva fram en penningpolitik som känns väl underbyggd.
Hittills har den mycket erfarne Stefan Ingves haft ett stort inflytande över Riksbankens räntebeslut. Nu kan det uppstå ett tomrum innan Thedéen har hunnit skapa sig en stark ställning, samtidigt som det blir ett ekonomiskt besvärligt år. Under 2023 kommer det att bli spännande.