Sverige har egen valuta och penningpolitik, men handlingsutrymmet är begränsat. När de stora centralbankerna höjer sina räntor så följer Riksbanken efter. Annars försvagas kronan och den svenska inflationen blir ännu högre.
Svenskarna värderar sin ekonomiska självständighet högt. Det gällde i folkomröstningen om euron i september 2003, då 55 procent sade nej och 43 procent till att överge kronan.
Enligt en färsk SCB-mätning är majoriteten för nejsidan något större idag, samtidigt som jasidan är betydligt svagare. Många avstår också från att uttrycka någon uppfattning eftersom frågan inte känns aktuell och debatten i stort sett ligger nere.
Denna inställning är inte så konstig. Under de närmare två decennier som har gått sedan folkomröstningen har Sveriges ekonomi utvecklats relativt väl. Euroländerna har däremot haft större problem, framför allt vid den skuldkris som kulminerade under 2009-2010 – kort efter den stora globala finanskrisen.
Eurons framtid var vid den tiden ifrågasatt. Det pågick i flera år ända tills Mario Draghi, dåvarande chef för Europeiska centralbanken, förklarade sig beredd att mobilisera alla krafter (”whatever it takes”) för att bevara euron.
Med detta kom en vändpunkt där förtroendet för euron återvände, även om en del euroländer i främst Medelhavsområdet fortfarande hade problem. Men den gemensamma europeiska valutan blev fast etablerad och fick en internationell position som överträffades av endast USA-dollarn.
För Sverige var eurons starkare ställning till fördel genom att den ekonomiska stabiliteten ökade i Europa och EU-samarbetet. Den svenska hållningen har samtidigt under de senaste tio åren varit tydlig: att i största utsträckning anpassa sig efter euroländerna och de regler som gäller för valutaunionen.
I praktiken betyder det att Sverige har varit betydligt trognare än många av de enskilda euroländerna. Det är särskilt tydligt när det gäller stabilitet i de offentliga finanserna, där många andra inte har hållit sig till kraven. Men de svenska budgetunderskotten har varit måttliga och skuldsättningen tillhör de lägsta inom EU.
Riksbankens penningpolitik har inte med exakthet följt ECB:s, utan har utgått från svenska förhållanden. Men dessutom har beslut från andra centralbanker som amerikanska Federal Reserve påverkat, delvis beroende på att Sverige ofta har legat litet tidigare än euroländerna i konjunkturutvecklingen. Ett annat skäl är att dollarns utveckling har starkt genomslag i ett land med en relativt liten valuta som svenska kronan.
Fram till inflationens återkomst för litet mer än ett år sedan kunde Riksbanken ändå driva en egen linje med minusränta, som avvek något från andra centralbankers.
Under 2022 har det däremot blivit alltmer uppenbart att de svenska räntehöjningarna kommer som svar på beslut som redan har fattats på andra håll. Räntenivån behöver inte vara exakta den samma som i övriga länder, men rörelseriktningen hos de stora centralbankerna som ECB och Federal Reserve följs ganska strikt från svenskt håll.
Riksbankschefen Stefan Ingves har vid flera tillfällen tagit andra centralbankers beslut som argument för Riksbankens räntehöjningar. Skälet har då varit att Sverige inte kan hålla lägre räntor, eftersom följden i så fall blir att kronan försvagas ytterligare mot de stora valutorna. Det betyder i sin tur att importpriserna höjs, så att den svenska inflationen tar fart uppåt.
Inflationsmålet på 2,0 procent, som Sverige delar med åtskilliga länder, har därmed lett till att penningpolitiken blir snarlik andra centralbankers – däribland ECB:s. Detta behöver inte ses som något problem, men det blir en illusion att det finns en självständig svensk räntesättning.
Kronan rör sig däremot fritt, men i regel betyder det att den svenska växelkursen mot andra valutor som euron och dollarn försvagas. Vid tiden för folkomröstningen 2003 låg en euros värde strax under nio kronor, medan den numera ligger på närmare elva kronor.
Försvagningen av kronan har medfört en slags smygdevalvering som håller upp den svenska konkurrenskraften, men till priset av att svenskarna tappar köpkraft i förhållande till andra européer. Det kan tillfälligt vara bekvämt, även om följderna kan bli negativa för produktiviteten. Faran är helt enkelt att man undviker att anstränga sig lika mycket.
Det här uppmärksammas inte så mycket av svenskar, utom i samband med utlandsresor där allt känns väldigt dyrt. Men kanske ska vi vara beredda att betala det priset, ifall det ändå går att hålla ner inflationen. Tidigare lyckades det åtminstone ganska länge.
”Ekonomiskt har Sverige klarat sig ungefär lika bra som euroländerna, men det kostar i politiskt inflytande att stå utanför valutaunionen”, framhöll Thomas Östros – numera vice ordförande i Europeiska investeringsbanken – vid ett möte nyligen inför det svenska EU-ordförandeskapet. Enligt honom är detta en förlust som inte är så synlig för alla, men som borde tala för en svensk övergång till euron.
En hel del talar för att han har rätt. Under det kommande halvåret, med Sveriges ordförandeskap i EU, borde frågan om svenskt deltagande i valutaunionen börja diskuteras än en gång.
Det betyder inte att vi snart ska gå mot en ny folkomröstning om euron, eftersom en sådan verkar ganska meningslös. Men frågan om valutaunionen bör för svensk del inte uppfattas som för alltid avgjord. Argumenten för och emot behöver prövas flera gånger, särskilt som det oroliga läget i Europa ger skäl att förstärka EU och dess institutioner.