Inflation och räntehöjningar i arvet efter Stefan Ingves

Riksbanken höjer styrräntan med 0,75 procentenheter till 2,50 procent. Det är Stefan Ingves sista stora beslut innan han slutar vid årsskiftet. Men därefter följer minst ännu en höjning och en hög räntenivå som kan bli varaktig.

Torsdagens besked om räntehöjning var väntat och dess storlek blev vad många under den senaste tiden trodde. De senaste höga inflationssiffrorna för oktober lämnade inte Riksbanken med annat val än att höja styrräntan.

Nu blev det en mindre räntehöjning än den som gjordes vid mötet i september på en hel procentenhet. Men vid den tiden var Riksbanken ändå mer optimistisk om framtiden, jämfört med nu. Inför november spådde man en räntehöjning med 0,50 procentenheter, när den verkliga ökningen nu blev 0,75 procentenheter.

Inför nästa räntemöte, som äger rum i början av februari, talar Riksbanken nu om ännu en räntehöjning på närmare 0,50 procentenheter, så att räntenivån hamnar strax under tre procent. Om man jämnar ut siffrorna, så handlar det om 3,00 procent, vilket kan jämföras med nollräntan som gällde ett år tidigare.

Dagens räntenivå är inte exceptionell, historiskt sett. Sverige har tidigare haft betydligt högre räntor än för närvarande. Men ökningstakten är däremot unikt snabb, om man jämför med hela perioden sedan 1993 då den nuvarande ordningen med ett inflationsmål på 2,0 procent inrättades.

Det beror på att inflationen är högre än någon gång sedan början av 1990-talet, då Riksbankens uppgift fortvarande var att försvara kronans värde mot andra valutor. Inflationen ansåg då vara av underordnad betydelse, åtminstone så länge även konkurrentländerna hade snabba prisökningar.

I Sverige, liksom många andra länder, uppstod sedan villfarelsen att inflationen en gång för alla var bekämpad och knappast kunde komma tillbaka. Händelserna under och efter pandemin, och därefter under Rysslands angreppskrig mot Ukraina, har drastiskt ändrat den bilden. Priserna har stigit kraftigt i år och ökningstakten dämpas troligen ganska måttligt under 2023.

Orsakerna ligger till stor del utanför Sveriges gränser, men inte helt och hållet. Den svenska regeringen har under de senaste åren bedrivit en expansiv finanspolitik, eftersom man var överdrivet orolig för en långvarig ekonomisk nedgång i pandemins spår.

Följden blev en inhemskt framdriven inflation som Riksbanken var alltför långsam att reagera på. Räntehöjningarna inleddes för sent och blev då i stället väldigt kraftiga. Det hade varit bättre om man hade börjat höja styrräntan redan under förra året, såsom exempelvis Norge.

Men i Sverige har räntehöjningarna i allt väsentligt kommit under det senaste halvåret, med start i början av juli. Hur mycket mer som Riksbanken kommer att höja styrräntan efter februari är oklart, men om inflationen förblir hög får man vara beredd på flera stora räntehöjningar under 2023.

Riksbanken brukar i vanliga fall rita upp en räntebana som ska leda mot en inflationstakt på 2,0 procent och en normalisering av styrräntan. Men den här gången gör man något helt annat: man utgår visserligen att inflationen ska nå målet, men låser ändå styrräntan vid en nivå på 2,84 procent från 2023 och närmare tre år framåt.

Räntebanan, som ska vara Riksbankens prognos, har därmed slutat att fungera som sådan. Istället visar man en stor villrådighet, där inget annat sägs än att  penningpolitiken styrs av den kommande utvecklingen.

Mer än tidigare har Riksbanken därmed blivit ett offer för utvecklingen i större ekonomiska makter, såsom euroländerna, USA och Storbritannien. Sveriges penningpolitik följer deras, eftersom allt annat skulle kunna leda till att kronan sjunker i värde – vilket i sin tur förvärrar den svenska inflationen.

Men det finns också en annan tolkning av Riksbankens agerande, som har att göra med Stefan Ingves avgång vid årsskiftet. Han har varit riksbankschef under mycket lång tid och vill kanske inte styra sin efterträdare Erik Thedéen alltför mycket.

Därför låter Ingves penningpolitiken vara öppen för olika tänkbara beslut, med undantag för vad som ska göras redan i februari. I stället blir det Thedéen som får ta den diskussionen med Riksbankens direktion innan man går vidare, med fler räntehöjningar eller ej.

När det gäller Riksbankens stora obligationsköp, som upphör vid närmaste årsskiftet, lämnar Ingves hur som helst över en besvärlig uppgift till Thedéen. Det blir han som får påbörja avvecklingen av obligationerna, vilket i många fall kan bli en förlustaffär.

Riksbanken kan under 2023 hamna i ett ovanligt läge där man tvingas be riksdagen att fylla på kapitalet. Normalt är det ju tvärtom, att Riksbanken gör en vinst som delvis går till att stärka statskassan.

Thedéen tar över uppgiften vid en svår tidpunkt. Men det är bra med skifte, eftersom ingen ska sitta alltför länge. Enligt den nya Riksbankslagen som träder i kraft vid årsskiftet får man vara riksbankschef i maximalt två mandatperioder om vardera sex år. Med sina 17 år på posten har Ingves sedan länge passerat den gränsen.