Nästa onsdag kommer regeringens vårbudget, mitt i coronakrisen. Där behöver det finnas utökade företagsstöd som kan hålla emot ökningen av antalet konkurser och uppsägningarna av personal. Det är bråttom nu!
En våg av permitteringar och varsel om uppsägningar, liksom av företagskonkurser, drar nu över landet. Mest utsatt är än så länge Stockholmsregionen, med dess stora övervikt för tjänsteföretag. För många av dem betyder coronakrisen att efterfrågan har försvunnit, vilket gör att verksamheten måste avbrytas eller helt upphöra.
Men med viss fördröjning kommer betydligt fler regioner och företag att drabbas. Industrin tappar order, både från export- och hemmamarknader, och tvingas till neddragningar. Det slår då också mot andra delar av tjänstesektorn. Bemanningsföretagen tillhör dem som redan är mycket illa ute.
Andra branscher, till exempel dagligvaruhandeln, ser ut att klara sig bättre. Men även där kan företagen får stora problem ifall en hotande massarbetslöshet får hushållen att dra ner sin konsumtion. Om krisen fortsätter länge till, är det knappast någon del av ekonomin som kommer undan.
De här problemen kan en del av företagen, främst inom industrin, tills vidare möta genom att låta personalen övergå till korttidsarbete. Vissa företag kan också utnyttja möjligheten att låna billigt, så att de har pengar i kassan även när intäkterna sviktar. I båda fallen hjälper staten till med ett uppehållande försvar, i väntan på bättre tider.
Men vid det här laget har blivit uppenbart att de statliga åtgärder som har satts in inte är tillräckliga. Det visas av att varslen om uppsägningar skjuter i höjden och att antalet konkursansökningar stiger kraftigt. Följden ser ut att bli en mycket snabb ökning av arbetslösheten.
En anledning är att många av företagen är i ett så pressat läge att de inte kan utnyttja de statliga insatser som nu erbjuds. Det gäller företag som går med galopperande förluster och inte har råd ens med reducerade personalkostnader. Deras brist på pengar går inte heller att klara med lån som banken, efter en sedvanlig kreditprövning, knappast skulle bevilja.
Osäkerheten är samtidigt stor kring hur länge som coronakrisen kommer att pågå. I bästa fall rör det sig om några månader till, med en lättnad från sommaren och framåt. Men i höst kan det komma bakslag i höst, där smittspridningen drar igång på nytt. Dessutom finns faran att många andra länder, som utgör viktiga svenska exportmarknader, får ett mer utdraget krisförlopp.
Dessa tre tänkbara scenarier för ekonomin diskuterades vid ett webbinarium som Svenskt Näringsliv höll på onsdagsmorgonen. Ingen av talarna – varken Svenskt Näringslivs chefsekonom Bettina Kashefi, ekonomiprofessorn John Hassler eller Konjunkturinstitutets prognoschef Ylva Hedén Westerdahl – kunde bestämt säga vilket man ska tro mest på.
Det är svårt för ekonomer, liksom för andra experter, att ha en helhetssyn. Mycket hänger ju på medicinska bedömningar av coronasmittan och annat på vilka ekonomiska motåtgärder som slutligen sätts in för att möta krisen. Men rimligtvis måste man vara beredd på att den dramatiska nedgången hittills följs av en betydligt långsammare återhämtning.
Inför ett sådant hot blir regeringens vårbudget särskilt viktig. Där behöver det komma sådant som hittills har saknats: insatser som kan bromsa företagskonkurser och massarbetslöshet. Sådant kan inte vänta till katastrofen redan är ett faktum!
Vad det måste handla om är att staten tillfälligt tar över en stor del av företagens kostnader, främst för personal. Det kan gälla att utgifter, såsom för permitteringslönerna, helt täcks med statliga medel. Men ännu viktigare är ett generellt avlyft av kostnader, såsom att arbetsgivaravgifterna skulle slopas för en period framåt.
Ett annat inslag kan vara att staten ökar sina subventioner av lokalkostnader, som för många företag också utgör en tung post. Ett moratorium för skulder, som innebär att indrivning inte tillåts under pågående kris, kunde också vara tänkbar. Staten kan dessutom låta företagen dröja med skatteinbetalningar, på betydligt mer gynnsamma villkor än hittills.
Mot åtgärdsprogram av detta slag finns två slags återkommande invändningar: det ena är att det är orättvist att hjälpa företag med skattebetalarnas pengar, det andra är att det skulle kosta alldeles för mycket.
Om detta kan sägas att till statens uppgifter hör att fungera som en yttersta utpost, när inget annat fungerar. Ifall livskraftiga företag inte kan räddas på annat sätt, så faller uppgiften på skattebetalarna. Sättet att göra det får anpassas efter situationen – och man bör inte vara främmande för att ge långtgående garantier eller tillfälligt gå in med riskkapital.
Statligt ägande är visserligen politiskt kontroversiellt: det både finns benhårda motståndare och andra som istället ser en chans att flytta fram positionerna av ideologiska skäl. Men här behöver det inte gälla annat än en övergående lösning, som kan begränsas i både tid och omfattning. Om staten, till exempel, tillfälligt innehar preferensaktier utan rösträtt, så borde det inte bli en stridsfråga.
Det är för dyrt, lyder ett annat motargument. Men som John Hassler har visat så behöver det inte handla om någon merkostnad för samhällsekonomin, ens om det rör sig om en extra statlig utgift på 100 miljarder kronor per månad. Ifall man därmed räddar många företag och jobb kan det tvärtom kan det vara väl använda pengar.
Pengarna måste räcka även till att driva på en återhämtning längre fram, säger man då. Men om åtskilliga arbetsplatser vid det laget redan har hunnit slås ut, så håller knappast resonemanget. En återuppbyggnad av näringslivet tar lång tid och kan inte påskyndas med konjunkturstimulanser.
Försiktighet och sparsamhet är på sin plats i andra situationer. Just nu leder dock sådant alldeles fel. Istället bör man satsa på att, i möjligaste mån, rädda situationen.