Lovorden hopar sig kring den förre finansministern Kjell-Olof Feldt (S) som just har avlidit. För tio år sedan gjorde jag en intervju med honom för Dagens Nyheter. Det blev ett intressant möte med en 83-åring som tänkte friare och fräschare än många yngre.
Vid intervjun, som publicerades den 4 april 2015, hade det gått 25 år sedan hade Feldt avgick som finansminister. Sedan dess hade han spelat en framträdande roll som samhällsdebattör, med ståndpunkter som inte följde partilinjer eller utgick från taktiska hänsyn. Hans enda rådgivarroll var att offentligt säga vad han tycker.
Denna oberoende hållning visade Feldt även när jag besökte honom för denna intervju. Samtalet sträckte sig snart över hela området av aktuella ekonomisk-politiska frågor:
– I den skattereform som jag var med om att utforma som finansminister var principen att ingen skulle behöva betala högre marginalskatt på sina arbetsinkomster än 50 procent. Men sedan har detta frångåtts, bland annat med värnskatten på höga inkomster. Nu innebär regeringens planer på avtrappat jobbskatteavdrag att vi snart är uppe i marginalskatter på över 60 procent, framhöll han.
Marginalskatten gäller den översta delen av våra inkomster, alltså hur mycket av en inkomstökning som går i skatt. För att uppmuntra arbete borde man hålla ned marginalskatterna, bland annat slopa värnskatten, menade Feldt (och på denna punkt har han sedan också blivit bönhörd). Men det betydde inte att han slog vakt om personer med mycket pengar:
– Det stora som har hänt här är den väldiga värdeökningen på tillgångar – fastigheter, aktier och så vidare. Trots att den egna ansträngningen ofta är minimal, betalar man i dag nästan ingen skatt på förmögenheter. Själv har jag länge förespråkat den holländska ”boxmodellen” där allt kapital läggs ihop och sedan schablonbeskattas – det kan ses som en kraftig utvidgning av nuvarande system med investeringssparkonton, sade Feldt.
Återgång till enhetlig moms spelade också en avgörande roll i hans resonemang. Nuvarande nedsättningar borde tas bort, oavsett om det gäller livsmedel, böcker eller skidliftar. Momsnivån ska generellt vara 25 procent, vilket innebär att staten ökar sina skatteinkomster:
– Skatteuttaget måste bli högre, totalt sett, om den offentligt finansierade välfärden ska kunna upprätthållas. Och då är momsen den skatt som ställer till minst skada på ekonomin. Man ska inte tro att lägre matmoms gynnar låginkomsttagare, eftersom människor som har det bättre ställt äter dyrare och då betalar ännu mindre i skatt.
När det gäller några av regeringens förslag i den kommande vårbudgeten, 2015, ställde han sig frågande:
– Varför inte avskaffa rotavdraget helt och hållet, i stället för att enbart minska det? Då skulle ju mer pengar kunna slussas över till investeringsstimulans för nya hyresbostäder. Är inte det föreslagna beloppet på strax över tre miljarder kronor alldeles för litet för att ge önskad effekt?
Feldt tyckte däremot att regeringen gör rätt i att slopa det offentliga överskottsmålet, liksom att avskaffa den lägre arbetsgivaravgiften för ungdomar. Men pengarna räcker ändå inte, eftersom välfärden är underfinansierad och nya behov kommer att göra sig påminda:
– Jag undrar hur länge fattigpensionärerna kommer att nöja sig, när andra grupper drar ifrån. Det blir snart nödvändigt att höja deras garantipensioner för att gapet inte ska bli alltför stort. Och denna utgift måste betalas med skatter.
Det offentliga välfärdsåtagandet betydde dock inte, enligt Feldt, att privata företag skulle hållas utanför. Han ser med oro på det utredningsdirektiv när det gäller stopp för vinster i välfärden som regeringen nyligen kom med:
– Direktivet är formulerat så att det stänger utrymmet för normala företagsbeslut, till exempel om antalet anställda. Samtidigt finns en stor mängd företag inom vård, skola och omsorg som nu riskerar att bli utsatta för konfiskation. Det borde inte kunna ske i ett rättssamhälle, vilket jag hoppas att utredaren Ilmar Reepalu inser.
Staten borde, enligt Feldt, i stället ägna sig åt sådant som den privata sektorn inte klarar på egen hand. Ett sådant problem är att näringslivet investerar för litet och låter vinsterna gå till annat.
– Det talas mycket om näringspolitik, men vad som verkligen skulle göra skillnad är om staten inrättar ett riskkapitalbolag med uppgift att gå in i företag som behöver kapital för att investera. Regeringen ska inte leka företagsledare, utan det här måste skötas professionellt. Men detta borde prövas när annat nu inte fungerar.
Sex avtryck från Kjell-Olof Feldt som finansminister:
Superdevalvering: Som tillträdande finansminister på hösten 1982 såg Feldt till att devalvera kronan med hela 16 procent. Det gav skjuts åt den svenska ekonomin, men ledde sedan till överhettning och hög inflation.
Tredje vägen: Så betecknade S på 1980-talet sin ekonomiska politik, där man skulle både arbeta och spara sig ur krisen. Det gick bra ganska länge och Kjell-Olof Feldt präglade uttrycket ”en bra finansminister ska ha tur”.
Löntagarfonderna: Feldt var motvilligt med om att lotsa fonderna igenom riksdagen. När det var klart skrev han sin rimmade vers som inleds med ”Löntagarfonder är ett jävla skit, men nu har vi baxat dem ändå hit”.
Avregleringen: På Feldts tid slopades kreditregleringen och valutaregleringen. Det blev fritt fram att låna, liksom att flytta pengar utomlands. Övergången blev kaotisk, men numera ses detta som självklart för de flesta.
Skattereformen: Betydde att S bröt med sin tidigare politik där inkomstskatterna drevs i höjden. Feldt gjorde upp med Folkpartiet (numera Liberalerna) om sänkta marginalskatter vilket bland annat finansierades med höjd moms.
Lönestoppet: Som en krisåtgärd föreslog Feldt vintern 1990 att lönerna skulle frysas. Regeringen förlorade riksdagsvoteringen om detta och tvingades avgå. Själv satte han punkt för sin period som finansminister.