Hem Blogg Kris i den offentliga välfärden, kommuner och regioner ropar på hjälp

Kris i den offentliga välfärden, kommuner och regioner ropar på hjälp

Author

Date

Category

Den offentligt finansierade välfärden hotas av en djup kris. Delvis gäller det att pengarna inte räcker till när både de äldre och barnen blir allt fler, samtidigt som ekonomin är inne i en konjunkturnedgång. Men det handlar också om brist på andra resurser, framför allt personal.

Krisen har kommit smygande under en längre tid, men nu håller den på att bli akut. I en ny ekonomirapport slår Sveriges kommuner och landsting, SKL, larm om situationen.

Vad som tycks vänta under de närmaste åren är en kombination av kommunala skattehöjningar och neddragningar i verksamheten, såvida inte staten träder in i en helt annan omfattning än hittills.

De pengar som hittills har anslagits som statsbidrag förslår inte långt, särskilt som det i allt större utsträckning rör sig om riktade bidrag som innebär ambitionshöjningar och ökad detaljstyrning. Istället skulle det behövas mer av generella statsbidrag som hjälper kommuner och regioner (landsting) att klara av den verksamhet som redan bedrivs under allt svårare förhållanden.

Staten har givetvis inte obegränsat med pengar, men där finns ändå större möjligheter än hos kommuner och regioner som i huvudsak är beroende av en enda skattekälla: kommunal- och landstingsskatten. Dessutom finns ett balanskrav som innebär att de kommunala finanserna måste gå ihop, åtminstone på några års sikt.

För staten är möjligheterna större, även med det offentliga överskottsmål och skuldankare som finns idag. Det går att utöka de generella statsbidragen till kommuner och regioner, delvis med nya pengar och delvis genom att omvandla de nuvarande riktade bidragen. Samtidigt kan den statliga styrningen och detaljregleringen minskas.

Om inget av detta inträffar ser utsikterna ganska bedrövliga ut. Då väntar gradvisa skattehöjningar, i kombination med försämringar inom vård, skola och omsorg. Människor kan med allt större fog fråga vad de får för pengarna och sluta att känna ett gemensamt ansvar.

Det är inte svårt att tänka sig vad som väntar i förlängningen, i fråga om ett mer uppdelat samhälle där de egna resurserna avgör åtkomsten till välfärdstjänster. Inte heller är det någon djärv gissning att en sådan situation ger upphov till ytterligare populism och politikerförakt, något som vi redan har mer än nog av.

Kommuner och landsting har givetvis även ett eget ansvar. De kan effektivisera sina verksamheter och få betydligt ut mer, utifrån de stora resurser som redan satsas. SKL framhåller i sin rapport att det finns en betydande sådan potential som i mycket högre rad måste utnyttjas.

Ett viktigt skäl till detta är att avsaknad på pengar inte är enda problemet. Det råder också stor brist på utbildad personal, vilket medför väldiga svårigheter att rekrytera till både skolan och vården.

Därför blir det nödvändigt att se till att färre personer kan klara vad som hittills har gjorts av fler, alltså att på ett planerat och genomtänkt sätt minska personaltätheten inom välfärdssektorn. Vägen dit går både genom förbättrad organisation och modern teknik, men i båda fallen krävs utbildning och investeringar.

Även här skulle staten kunna hjälpa till, särskilt som många kommuner och regioner är alltför små för att själva kunna ta nödvändiga initiativ. En bättre samverkan skulle behövas och kanske även en del samgåenden till större kommuner och regioner.

Samhällsorganisationen har inte hängt med i en ny tids utmaningar, istället finns där åtskilliga blockeringar. Det gäller inte enbart att en del av kommunerna och regionerna är i minsta laget, utan också rollfördelningen mellan staten och kommun/regionnivån. Även förmågan till samverkan mellan regioner och kommuner lämnar en hel del i övrigt att önska.

Men grundläggande är att det uppstår en obalans när verksamheterna i hög grad styrs uppifrån med statsbidrag och regleringar, medan ansvaret för verksamheterna ligger utspritt på många händer. Vem är det då som ytterst ska ställas till svars när helheten inte fungerar?

Att ändra på detta är dock inte snabbt gjort, även om behovet tycks allt större. Motståndet mot förändringar har redan många gånger varit överväldigande. I detta fall kan lösningarna behöva mogna fram.

Däremot brådskar det allt mer att hitta lösningar på krisen för den offentligt finansierade välfärden. Nu råder knappast någon tvekan om att detta blir en av de närmaste årens största politiska och ekonomiska uppgifter. Inget finns att vinna på ytterligare dröjsmål.

Johan Schück

Jag är journalist med bred samhällsekonomisk inriktning. Mina intressen gäller främst makroekonomi, ekonomisk politik och internationell ekonomi.

Tel. 070 620 1138
Epost: johan.schuck@johanschuck.se

Nya artiklar

Bra för demokratin: Regeringskrisen skapar inte ny kris i ekonomin

Sverige går igenom en regeringskris, men utan att det förvärrar den ekonomiska krisen. Börskurser, marknadsräntor och kronans växelkurs har knappast påverkats. De prognoser för...

Regeringskrisen sätter stopp för behövliga bostadsreformer

Sverige har gått in i en regeringskris där tvisten påstås handla om införandet av marknadshyror. Men den verkliga sakfrågan bakom krisen är av betydligt...

I coronakrisens spår ska inflationshotet inte avfärdas

Håll ögonen på inflationen! Ännu är det oklart ifall den senaste tidens prisuppgång snart har passerat eller om den ska bli början på ett...

Riksbanken efter Ingves – minskat mandat att möta finanskriser?

Hur ska Sverige klara nästa finansiella kris? Den frågan borde vara en utgångspunkt om man ska reformera Riksbanken. Men regeringen föreslår i stället nya...

Ljusa utsikter för ekonomin, men mycket måste klaras efter krisen

Nu går det bra för Sveriges ekonomi igen! BNP-sifforna för första kvartalet visar att det senaste årets tapp är återtaget. I konjunkturbarometrar och prognoser...