Tidigare har man väntat på 2025 som året då ekonomin skulle vända, men så ser det inte längre ut. Nu spår Konjunkturinstitutet endast en svag tillväxt i ekonomin under nästa år. Det visar genom att de svenska hushållen visar dämpad konsumtionslust och att arbetslösheten i Sverige stiger.
Lågkonjunkturen ser alltså ut att pågå ända till och med 2026. Då blir det äntligen dags för en vändpunkt, efter den stagflation som har rått sedan början av 2020-talet. Under de senaste åren har ekonomin befunnit sig i nolltillväxt, samtidigt som sysselsättningen har minskat.
Vändningen ser nu att bli långsammare än vad som förutsagts i åtskilliga prognoser, däribland vad finansminister Elisabeth Svantesson hävdade så sent som i denna vecka. Hon talade om en BNP-ökning på 2,0 procent under nästa år, medan Konjunkturinstitutet räknar med endast 1,2 procent. Skillnaden gäller främst hushållens konsumtion och näringslivets investeringar, som nu ser ut att utvecklas svagare.
Hushållen fortsätter att prioritera sparande framför konsumtion, medan företagen förblir försiktiga med offensiva investeringar. En förklaring är bostadsmarknaden som fortfarande är nedtryckt och där många hushåll kämpar med förluster. En annan orsak är att exportföretagen möter oroliga marknader, framför allt i Europa. Ovanpå detta kommer nu att USA planerar att utöka sina handelshinder, framför allt i form av tullar.
Konjunkturinstitutet förespråkar att Riksbanken i detta läge ska fortsätta med stora räntesänkningar, ända ner till 1,50 procent. Där har man oturen att just ha fått svar redan på förhand. Det var ju så sent som igår som riksbankschefen Erik Thedéen förklarade att perioden med sänkningar av styrräntan snart kommer att ha upphört. Under första halvåret 2025 blir det, enligt honom, som mest en enda sänkning – att jämföra med fem nedjusteringar under perioden från maj till december i år.
Det dröjer nog ganska länge innan Riksbanken tänker om, såvida man överhuvudtaget gör det. Innan dess måste det göras klart att inflationen ligger med god marginal under målet på 2,0 procent, vilket för närvarande inte tycks vara fallet. Bland annat finns hot om prisstegringar som kommer från USA genomhöjda tullar, ofinansierade skattesänkningar och starkare dollarkurs. Ovanpå detta har Sverige en kommande avtalsrörelse som kan bli besvärlig, när lönefrågor och arbetstider ska vägas mot varandra.
Kraven på höjda reallöner är högst naturliga, i ett läge där inkomsternas reella värde har sjunkit under flera år. Men då blir det svårt att också förkorta arbetsdagen, eftersom detta innebär en börda som läggs på produktionen. Det blir ett svårt räknestycke att kakan ska räcka till mer, samtidigt som den blir mindre. Även om man ännu inte talar om saken på det sättet, så är inte svårt att se arbetstidsförkortningen som en potentiell inflationsrisk.
Regeringens finanspolitik inför 2025 är svagt expansiv, enligt Konjunkturinstitutet som tycks nöja sig med detta. Men för perioden 2026-2029 beräknar man ett finanspolitiskt utrymme på sammanlagt cirka 130 miljarder kronor. Det är siffror som kan vara värda att komma ihåg, eftersom de kan bli grunden för långa önskelistor inför den kommande valrörelsen 2026.
Det finanspolitiska utrymmet beräknas utifrån statens skatteinkomster, men också med hänsyn till att många statliga utgifter inte är inflationsskyddade. I verkligheten blir därför beloppet mindre än vad det ser ut. Dessutom ska man ta hänsyn till ofrånkomliga utgifter när det gäller rättsväsendet och det militära försvaret, liksom att de växande grupperna av åldringar ska kunna tas om hand.
Men när Sverige övergår till ett offentligt balansmål, troligtvis från 2027, så kommer statens och kommunernas budgetar kunna gå med ett visst underskott. Skälet är att det allmänna pensionssystemet i gengäld går med överskott – och att det är helheten som räknas.
Det finns alltså ett visst utrymme för offentlig expansion, även med ett balansmål. Men skattepengarna kommer aldrig att räcka till allt som man vill göra. Sådant är det eviga dilemmat i finanspolitiken.