Finansminister Magdalena Andersson har en påbörjad plan för den ekonomiska politiken efter krisen. Det förklarade hon när riksdagens finansutskott höll utfrågning om Finanspolitiska rådets rapport. Men ännu saknar planen tydligt innehåll.
Det senaste året har på många sätt varit onormalt, till följd av coronapandemin. Detta gäller inte minst för den svenska ekonomin som var i fritt fall förra våren, men då kunde räddas genom åtgärder från Riksbanken, liksom från regering och riksdag.
I detta kritiska skede var Riksbankens penningpolitik viktig för att hindra att den ekonomiska krisen övergick till en finanskris. Men reporäntan låg redan vid krisens början på 0,0 procent, så de aktiva insatserna blev i stället att pumpa in pengar i banksystemet liksom att hålla ner marknadsräntorna genom stora köp av obligationer.
Jämfört med tidigare kriser, såsom den stora finanskrisen 2008-2009, hamnade dock mer ansvar på finanspolitiken som utövas av regering och riksdag. Där fanns också ett större handlingsutrymme, efter Sverige hade goda offentliga finanser. Det gick bra att tillfälligt låta statens budget gå med stora underskott och därmed öka statsskulden.
Detta bidrog starkt till att hålla efterfrågan uppe, liksom att stötta utsatta hushåll och företag. När 2020 skulle summeras visade det sig att de ekonomiska följderna av coronakrisen var mindre omfattande än man tidigare hade räknat med. Många – däribland finansministern – hade trott på ett BNP-fall med cirka sex procent, men i verkligheten blev det hälften så stort.
Finanspolitiska rådet, vilket numera leds av förre riksbankschefen och Nobelstiftelsens tidigare vd Lars Heikensten, kom i början av veckan med sin årliga rapport som denna gång utvärderar krispolitiken. Kring detta höll riksdagens finansutskott på torsdagen en utfrågning med honom och finansminister Magdalena Andersson.
I långa stycken var både de och utskottspolitikerna tämligen överens. Den svenska krispolitiken under förra året bedrevs till största delen i enighet mellan regering och opposition, samt har i efterhand fått uppbackning från Finanspolitiska rådet. Men vid några tillfällen blev det ändå ganska skarpa meningsutbyten.
Ett sådant var när både Lars Heikensten och Magdalena Andersson kritiserade riksdagens oppositionspartier – allt ifrån Vänsterpartiet till Sverigedemokraterna – för att ha röstat fram ökade statsutgifter utan att ha någon gemensam finansiering. Detta strider emot den beslutsordning för budgetfrågor som hittills har gällt i riksdagen.
Bland de utpekade är frågan särskilt känslig för Moderaternas ekonomisk-politiska talesperson Elisabeth Svantesson – partiets kandidat till finansministerposten. Hon bet också ifrån sig och hävdade att såväl Finanspolitiska rådet som Magdalena Andersson hade missat de nya förhållanden som råder i riksdagen, där regeringen numera har stöd från bara en minoritet.
Om det blir regeringsskifte och Elisabeth Svantesson utses till finansminister, blir det ombytta roller. Hon får då räkna med att andra inte har glömt hennes argumentering, ifall hon börja tala om övertramp från oppositionens sida. Problemet är att sådant inte väcker tilltro, men tvärtom försvagar ett system som behöver finnas där – oavsett vem som regerar.
Mellan Lars Heikensten och Magdalena Andersson fanns också en tydlig skiljelinje. Han betonade att finansministern senast i årets vårbudget borde ha presenterat en plan för återgång till mer balanserad finanspolitik, med inriktning på att under 2023 kunna nå till det fastställda överskottsmålet. Hon hävdade däremot att den ekonomiska situationen är så osäker att detta inte, på ett meningsfullt sätt, låter sig göras.
Budgetreglerna är dock tydliga och dessa ger Heikensten rätt. Man kan då som Andersson också skylla på arbetsbördan och tycka att den motiverar undantag. Intrycket blir då att det formella står emot vad som är praktiskt.
Egentligen handlar det dock inte om detta, utan om framtidsperspektivet efter krisen. Det finanspolitiska regelverket säger tydligt att de offentliga finanserna då ska övergå till överskott, fastställt till 0,33 procent av BNP, och att den offentliga skuldsättningen ska hållas kring 35 procent av BNP – vad som brukar kallas ”skuldankaret”.
Magdalena Andersson står också bakom dessa regler och framhöll inför finansutskottet att hon inte har någon avsikt att ändra dem. Men vad hon inte nämnde är den interna opposition som möter henne inom Socialdemokraterna och från LO-håll. Där finns många som vill riva upp överskottsmålet och öka statsskulden för att få fram pengar till reformer.
Det finns goda skäl, som vid utskottsutfrågningen framfördes av Lars Heikensten, att gå emot den uppfattningen. Sverige måste räkna med att utsättas för fler kriser och kommer även då att behöva finansiella buffertar. Svenska hushåll är redan högt skuldsatta och sårbarheten i hela ekonomin skulle öka om även statsskulden får växa.
Men som socialdemokratisk finansminister måste Magdalena Andersson ta debatten med sina interna kritiker, vilket hon hittills har undvikit att göra. Det är hennes sak att övertyga partiopinionen eller se till att motståndet kämpas ner. Klarar hon inte det, så hamnar de offentliga finanserna i fara.