Prislappar saknas i förslaget till upprörelse mellan Socialdemokraterna, Centerpartiet, Liberalerna och Miljöpartiet. Men summan ser ut att bli högre än vad som, normalt sett, skulle accepteras. Det blir en expansiv finanspolitik där redan fastställda regler i så fall skjuts åt sidan.
Mycket är positivt i vad de fyra partierna preliminärt har kommit överens om. Listan på sådant som länge har diskuterats, men nu kan leda till resultat, blir ganska lång. Men först ska konstateras att uppgörelsen ännu inte är i hamn.
Vad som kan bli hindren finns inte främst hos något av partierna bakom överenskommelsen, även om Liberalerna är oeniga och Socialdemokraterna kan få problem med delar av LO. Vid en kommande votering i riksdagen är Liberalernas röster ändå inte avgörande för om uppgörelsen ska gå igenom. Från LO-håll kan kritiken komma längre fram, men Stefan Löfven får då svårt att överge en redan ingången uppgörelse.
Socialdemokraterna, som knappast är övertygade om allt vad de nu är beredda att acceptera, kan visserligen förhala och hitta kryphål. De vet att priset är högt för Centern och Liberalerna att hoppa av samarbetet, särskilt som Löfven såsom statsminister får makten att utlysa ett extraval. Men för honom finns mycket som avskräcker från att utnyttja det, eftersom han i så fall troligen förlorar makten.
Man får gå tillbaka till valet 2002 för att hitta en situation där Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet vann egen majoritet i riksdagen. Det var före Sverigedemokraternas inträde som sedan helt har kastat om förutsättningarna. Numera ska det väldigt mycket till innan de rödgröna kan ta regeringsmakten utan att först ha etablerat ett samarbete över blockgränsen.
Om Löfven framkallar ett extraval som driver Centern och Liberalerna (vars framtid i riksdagen då är osäker) tillbaka mot Moderaterna och Kristdemokraterna, så blir istället Ulf Kristersson statsminister. Och i så fall har Socialdemokraternas strategiska plan för hur de ska behålla makten fallit, utan att de har något annat fungerande alternativ.
Men allt är ändå inte klart, eftersom Vänsterpartiets röster behövs för att hjälpa fram Löfven vid riksdagens omröstning nu på onsdag. Men man ska inte ta för givet att detta parti accepterar en statsminister som nu är beredd att ställa det helt utan inflytande.
I överenskommelsen som nu ligger på bordet finns mycket som Vänsterpartiet är direkt motståndare till – och nästan inget som partiet kan gilla. Där står också att partiet inte ska få något att säga till om under hela mandatperioden.
Många hävdar nu att Vänsterpartiet ändå kommer godta Löfven, eftersom följden annars blir en moderatledd regering. Men Jonas Sjöstedt och hans kamrater kan se annorlunda på saken och hävda att detta inte är deras ansvar. Siktet för dem kan istället vara inställt på att driva fram ett extraval och då kunna gå framåt, främst på Socialdemokraternas bekostnad.
Denna osäkerhet kommer dock snart att skingras. Om det då visar sig att Stefan Löfven blir vald till statsminister och överenskommelsen ska träda i kraft, så vidtar en mycket intensiv period. Den nya regeringen ska då snabbast möjligt försöka ändra på den budget för 2019 som Moderaterna och Kristdemokraterna lyckades driva igenom vid slutet av förra året.
De beslutade skattesänkningarna från M/KD-budgeten rår man dock i huvudsak inte på. Det betyder att reformutrymmet, såsom det brukar beräknas, i huvudsak redan är utnyttjat. Den nya regeringen skulle inte kunna göra mycket förrän inför 2020.
Uppgörelsen mellan de fyra partierna tar delvis hänsyn till detta och låter överenskomna skattesänkningar, till exempel slopandet av värnskatten, gälla från nästa år. Men på utgiftssidan kan det bli svårare att hålla igen, eftersom den nya regeringen knappast är beredd att vänta. Det handlar ju inte enbart om vad som finns i överenskommelsen, utan också om vad Socialdemokraterna och Miljöpartiet själva vill kunna återställa.
Ansvaret för finanspolitiken ligger på den kommande regeringen, inte på de fyra partierna bakom uppgörelsen. Det betyder att sådant som ligger utanför överenskommelsen också kan komma med. Det handlar då om vad som fanns med i övergångsbudgeten som föll i riksdagen, liksom annat som kunde ha tagits med i en ordinarie S/MP-budget redan i höstas.
Summan av utgiftsökningar och skattesänkningar kan mycket lätt bli sådan att regeringens ekonomiska politik går i expansiv riktning. Det låter kanske rimligt när en konjunkturnedgång tycks stå för dörren, men riktigt så enkelt är det inte.
Punkt nummer ett i överenskommelsen mellan partierna är nämligen att det gällande finanspolitiska ramverket ska värnas. Det innebär att de offentliga finanserna ska gå med ett överskott som motsvarar 0,33 procent av BNP, sett över en konjunkturcykel. Det är ungefär var man ligger idag, med den av riksdagen beslutade M/KD-budgeten.
Sverige väntas under detta år fortfarande ha en relativt stark konjunktur, även om en avmattning har inletts. Det finns knappast rimliga ekonomisk-politiska skäl för en mer expansiv finanspolitik under 2019. Snarare bör man spara på krutet tills det verkligen behövs, vilket kan bli senare under mandatperioden.
Hur läget i ekonomin kommer att se ut 2020 och 2021 är dock alldeles för tidigt att säga. Det finns ingen anledning att redan nu binda upp sig för en mer lössläppt finanspolitik under dessa år heller. Därför kan det komma att behövas budgetförstärkningar, om allt som finns i uppgörelsen ska kunna finansieras.
Bristen på prislappar på olika delar av uppgörelsen är begriplig, med tanke på tidspressen och den osäkerhet som finns kring alla frågor som man har kommit överens om att utreda. Men till sist gäller det ändå att klara både allt detta och att dessutom kunna möta en framtid där många andra hål ska fyllas.
Välfärdens finansiering kommer att bli en allt mer brännande fråga under mandatperioden. Samma gäller de förstärkningar som behövs i rättsväsende och militärt försvar. Listan på utgiftskrav kunde göras betydligt längre, samtidigt som det är svårt att genomdriva exempelvis en fastighetskatt.
Uppgörelsen ger svar på många viktiga frågor, men långt ifrån på alla.