De senaste dagarnas krisåtgärder för att hålla igång ekonomin är nödvändiga, men räcker ändå inte. Mer måste snart komma, i både Sverige och omvärlden.
Måndagens krispaket från regeringen och dess samarbetspartier innehåller sådant som har efterlysts på sista tiden. Det gäller möjligheter för korttidspermittering, att staten tillfälligt tar över arbetsgivarnas sjuklönekostnader, liksom att företag får anstånd med skatteinbetalningar.
Allt detta är behövliga åtgärder som kan lindra situationen för många hårt pressade företag. När efterfrågan plötsligt försvinner, vilket nu har hänt till följd av Coronasmittan, måste företagen få hjälp att överleva.
Korttidspermitteringen innebär att företagen snabbt kan minska sina lönekostnader. Statens övertagande av sjuklöneansvaret betyder att personal kan stanna hemma, utan kostnad för arbetsgivarna. Anstånd med skattebetalningarna ger företagen en likviditetsförstärkning som gör att många av dem kan klara sig under de närmaste månaderna.
Staten tar på sig ökade utgifter, vilket det – med dagens starka offentliga finanser – finns gott om utrymme för. Korttidspermitteringarna betalas till stor del av statskassan och samma gäller, helt och hållet, för sjuklönerna.
Anstånd med skattebetalningar innebär däremot enbart en fördröjning tills staten ska ha sina pengar. Företagen ges ett viktigt andrum, men det kan betyda att de längre fram – när skatterna slutligen ska betalas – får en dubbel belastning. Vid det laget har det ju hunnit debiteras ytterligare arbetsgivaravgifter, moms och preliminärskatter på lön, vilket innebär att mer pengar ska ut.
Men åtgärderna kan fungera på kort sikt, åtminstone för företag som inte har andra tunga kostnader som måste täckas. De räcker dock knappast för att rädda kapitaltunga verksamheter som flygbranschen.
När det, till exempel, rör sig om delstatligt ägda SAS blir även direkt riktade insatser nödvändiga. Men samma kan gälla även för privata företag inom besöksnäringarna för att de inte ska tvingas i konkurs.
Därför kan man räkna med fler krispaket under den närmaste tiden. Allt kan inte vänta en månad, tills regeringen lägger fram sin vårbudget. Då blir det nog ett bredare upplägg, framför allt med ökade statsbidrag till kommuner och regioner.
Utöver detta är det troligt att regeringen föreslår mer generella efterfrågestimulanser. Vid många tillfällen har ju påpekats att Riksbankens möjligheter att sänka reporäntan numera är begränsade och att ett större ansvar istället läggs på finanspolitiken.
Vad det konkret kan betyda är dock osäkert: både utgiftsökningar och skattesänkningar är möjliga, liksom även så kallade ”helikopterpengar” där alla får ett lika stort belopp. Med tanke på att det är fyra partier – Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna – som ska komma överens, blir nog vårbudgeten ett hopkok av åtgärder.
Finansminister Magdalena Andersson framhöll vid måndagens presskonferens att alla förslag måste utvärderas utifrån följderna för Coronaspridningen, utöver de ekonomiska konsekvenserna. Det har hon rätt i, men allt som i någon mån kan tänkas bromsa smittan är för den sakens skull inte bra.
Sverige har hittills avstått från mycket kostsamma åtgärder som att stänga många skolor eller tillsluta landets gränser. Det bygger på en rimlig bedömning att skadan skulle vara större än nyttan och att ekonomin betyder mycket för människor, vid sidan om hälsan.
En snabb blick på omvärlden visar också att mycket är i rörelse. Viktigast är att USA:s centralbank, Federal Reserve, på söndagen sänkte sin styrränta ända till nollstrecket. Den amerikanska räntesänkningen med en hel procentenhet är den största hittills under Coronakrisen och betyder att golvet sannolikt är nått.
Efter finanskrisen 2008-2009 gick Federal Reserve ner till nollränta, men aldrig längre. Samma gäller nog även denna gång, medan det däremot finns utrymme för andra åtgärder. Nu på söndagen utvidgades köpen av statsobligationer och bostadspapper, vid sidan om den stora räntesänkningen. Den sammanlagda effekten borde bli ganska kraftfull.
Europeiska centralbanken, ECB, är redan nere på minusränta och där vill man ogärna sänka ännu mer. I torsdags erbjöd man istället stora lån till de kommersiella bankerna för att dessa i sin tur ska upprätthålla kreditgivningen till företag, i likhet med vad svenska Riksbanken sedan gjorde dagen därpå.
ECB går också vidare med obligationsköp. En olycklig formulering av ECB-chefen Christine Lagarde gjorde dock att den positiva effekten förtogs och det istället uppstod ytterligare oro på finansmarknaderna.
Även i omvärlden, liksom i Sverige, börjar penningpolitikens möjligheter tömmas ut och man sneglar istället alltmer på finanspolitiken. Där ser dock förutsättningarna mycket olika ut, beroende på ländernas offentliga finanser. Någon globalt samordnad insats är ännu inte att räkna med.
Med hjälp av nationell finanspolitik kommer man ändå på många håll att försöka hålla efterfrågan uppe. Det betyder ökad offentlig upplåning och stigande statsskulder, vilket på ibland kan leda till bekymmer längre fram. Men för närvarande är det nuet och dess behov som får styra.
Riktade åtgärder för att stöda drabbade branscher och företag kan också väntas bli fler. I vissa fall blir sådana ofrånkomliga, men här lurar också faror. EU får ett tufft jobb att upprätthålla konkurrensneutraliteten mellan olika länder – och Sverige har allt intresse av att de gemensamma reglerna upprätthålls.
En fara med Coronasmittan är också att världshandeln kommer att ta ett steg tillbaka. Det blir följden om statsstöd och subventioner, liksom tullar och andra handelshinder, tillåts snedvrida konkurrensen. Men till det som motverkar handel hör också att företagen blir mer försiktiga att lägga ut tillverkning i avlägsna länder.
De globala värdekedjorna, som ligger till grund för mycket av dagens varuproduktion, riskerar nu att bli kortare. Det betyder att konsumenterna i Sverige och på andra håll får vara beredda att betala mer för vad de köper. Och för fattiga länder innebär det minskade möjligheter att klättra uppåt mot ett begynnande välstånd.