Norges Bank tar ledningen och lämnar nollräntan. Den norska styrräntan är nu 0,25 procent och det flaggas för ännu en höjning i december. Så gör vi inte i Sverige, trots att det ekonomiska läget är nästan likadant hos oss.
Den norska räntehöjningen kommer tidigt, även om den inte är oväntad. Men det är intressant att jämföra med Sverige, där Riksbanken i tisdags meddelade att penningpolitiken förblir oförändrad. Hos oss ligger nollräntan kvar och räntebanan förblir oförändrad, vilket pekar mot oförändrad räntenivå för tre år framåt.
I likhet med Sverige har Norge att inflationsmål på två procent, även om det är litet annorlunda formulerat. Men detta är knappast vad som förklarar skillnaden mellan de båda länders penningpolitik.
Man skulle då istället kunna tro att Norge ligger längre framme i konjunkturuppgången än Sverige och att det norska inflationshotet är mer påtagligt än det svenska. Så är dock inte heller fallet.
Tvärtom är likheterna slående när det gäller de bägge grannländernas ekonomiska situation. Båda är inne i en stark återhämtning efter coronakrisen., med stark tillväxt och ökad sysselsättning. Men inget av dem har något akut inflationsproblem.
Inflationen i Norge – liksom i Sverige – har gått upp tillfälligt, beroende på höjda elpriser. Men både Norges Bank och Riksbanken ser detta som någonting övergående som man inte behöver reagera på genom att höja styrräntan.
Argumentet som Øystein Olsen, chefen för Norges Bank, framför är ett helt annat. Enligt honom visar den pågående normaliseringen av ekonomin som att det nu är rätt att börja en gradvis normalisering av styrräntan.
Eller uttryckt med Øystein Olsens ord och på hans eget språk: ”Normaliseringen av økonomien tilsier at det nå er riktig å starte en gradvis normalisering av styringsrenten”.
Istället för att invänta en inflation som varaktigt ligger kring två procent vill Norges Bank alltså ligga steget före och bidra till en mer normal situation i den norska ekonomin.
Bakom detta ligger att det inte är normalt med nollränta, alltså att pengar är i stort sett gratis, och att det faktiskt är sunt att ta ut ränta – även om den ännu så länge begränsar sig till 0,25 procent. Men genom att markera att ännu en räntehöjning av samma storlek är att vänta före årsskiftet, stakar Norges Bank också ut en bana framåt.
Även här är Norges Bank tydlig och skriver att även behovet att motverka finansiella obalanser talar för höjda räntor. Man tillägger att osäkerheten om effekterna dock gör att höjningen av styrräntan får komma gradvis.
Man kan jämföra detta med Riksbankens mer avvaktande inställning, där man inte anser det vara dags att frångå nollräntan förrän inflationen är varaktigt uppe i två procent – eller kanske ännu högre. Den leder till en mer passiv penningpolitik, där man inte på samma sätt ser som sin uppgift att bidra till normalisering.
Bägge dessa hållningar, den norska och den svenska, är förenliga med ett inflationsmål på två procent. Men ändå kan man göra så olika, vilket visar att det finns en större handlingsfrihet i penningpolitiken än vad det ofta verkar.
Kommer då räntehöjningarna att dämpa återhämtningen i Norges ekonomi, medan Sveriges istället gynnas av den fortsatta nollräntan?
Det tycks inte särskilt sannolikt. Skillnaderna blir inte avgörande stora i pengar räknat, utan visar mest på skillnaderna i attityd och förhållningssätt.
Av sådana skäl lämnade Riksbanken sin minusränta och övergick till nollränta i början av 2020, då läget i ekonomin inte var särskilt starkt och inflationen fortfarande var låg. Men som ett steg mot normalisering tjänade det ändå sitt syfte och trots krisen som sedan bröt ut har man ändå inte tagit steget tillbaka, utan behållit nollräntan.
Nu gör Norge något liknande, vilket vi på svenskt håll borde följa med stort intresse. Förr eller senare – och helst ganska snart – måste ju även Riksbanken lämna nollräntan bakom sig.