Klimatfrågan avgörs främst genom de konkreta beslut som fattas på nationell nivå, inte av vad som uttalas vid internationella möten. Detta finns anledning att framhålla efter besvikelserna vid COP25-mötet i Madrid och deklarationen från EU-toppmötet om ett klimatneutralt Europa till 2050.
Vad som sägs vid dessa möten spelar ingen avgörande roll, så länge inte varje deltagande land följer upp det på hemmaplan. Detta är redan den bistra erfarenheten från FN:s Parismöte 2015 som nu skulle följas upp i Madrid. Och när det gäller EU-toppmötets målsättning om klimatneutralitet så har Polen, ett av de främsta utsläppsländerna, redan från början ställt sig utanför.
Det betyder inte att sådana internationella möten saknar betydelse. Klimatfrågan är global och därför behövs både breda grepp och gränsöverskridande samarbete. När många länder möts kan det också i bästa fall ha en pådrivande effekt.
Men vad som till sist betyder mest är ändå vad sker efter dessa möten, när varje land ska ta sina egna beslut. Detta gäller även Sverige som gärna vill gå i täten, men har svårare när det kommer till konkret verklighet.
En påminnelse om just detta har kommit nu i veckan när Konjunkturinstitutet, KI, presenterade sin årliga miljöekonomiska rapport: https://www.konj.se/publikationer/miljo-ekono-misk-rapport/miljoekonomisk-rapport/2019-12-11-planerad-politik-nar-inte-transportsektorns-klimatmal.html
Där påvisas att det finns ett stort gap mellan det av riksdagen fastställda målet att Sverige till 2045 ska ha upphört att släppa ut växthusgaser till atmosfären – och vad som faktiskt görs i syfte att nå dit.
Rapporten tar sikte på inrikes transporter som för närvarande står för en stor del av utsläppen. Framför allt handlar det om vad som händer på våra vägar.
Med hjälp av sina ekonomiska modeller kan KI visa att den verkliga utvecklingen när det gäller transportsektorns koldioxidutsläpp ligger långt högre än vad som behövs, om man ska kunna nå det uppsatta målet. Även om utsläppen minskar för närvarande, så väntas de vända uppåt igen redan om något år.
Visserligen finns planer på skärpningar som ska leda till minskade utsläpp. Med dessa skulle utvecklingen, enligt KI:s beräkning, kunna vridas åt rätt håll. Men trots detta kommer man att vara långt ifrån att kunna nå det fastställda målet.
Vad som skulle behövas är betydligt högre priser på drivmedel, särskilt när det gäller bensin och diesel. Men åtgärder som leder till detta väcker ofta starkt motstånd, inte minst av fördelningsskäl. KI konstaterar också att låginkomsttagare i glesbygd skulle drabbas mer än många andra, även om denna grupp delvis kunde kompenseras för detta.
Klimatpolitiken tar dock alltför mycket inriktning på skenlösningar, istället för att ta itu med de verkliga problemen. I KI-rapporten analyseras effekterna av bonus-malus-systemet, som ska främja köp av bilar med låg klimatpåverkan. Slutsatsen blir att detta system är i det närmaste verkningslöst.
Främsta skälet till misslyckandet är de nyinköpta bilarna – som beskattas med lindrigt – visserligen är mer energieffektiva, men att de i gengäld ofta används mer. Utsläppen i alla led påverkas därför inte särskilt mycket, trots att avsikten var att nå en minskning.
Det hade varit önskvärt att bonus-malus-systemet analyserats grundligare, redan innan det infördes. Nu blev det istället ett exempel på sådan slags symbolpolitik som alltför ofta får prägla klimatfrågan. Det viktigaste blir då att man tar vad som tycks vara kraftfulla beslut, istället för att bedöma vilka effekterna av dessa i verkligheten kommer att bli.
Både i Sverige och andra länder borde frågan nu vara vad som ska göras för att nå klimatmålen, oavsett om de har satts upp av EU eller av nationella organ. Redan på förhand kan sägas att den omställning som krävs, med största sannolikhet, blir större än vad känns enkelt att genomföra.
Därför är faran att politikerna kommer att skygga undan, av rädsla av motreaktioner liknande ”de gula västarna” i Frankrike. En lärdom därifrån är att fördelningsaspekterna på klimatfrågan måste beaktas, eftersom de åtgärder som kan behöva sättas ofta blir mest kännbara för grupper som lever med små ekonomiska marginaler.
Men det behövs nog mer än så. Vi ska inte ha något rent expertvälde, men de politiska besluten måste vara sakligt grundade utifrån de kunskaper som faktiskt finns. Annars kan det bekväma önsketänkandet lätt ta över, vilket fallet med bonus-malus så tydligt visar.