Riksbanken gör rätt i att börja höja räntan nu, i stället för att vänta. Men omsvängningen kunde ha gjorts ännu tidigare. Redan vid mitten av mars började riksbankschefen Stefan Ingves flaggade för en räntehöjning.
Vid Riksbankens förra räntemöte i februari höjdes röster inom den beslutande direktionen för att gradvis minska stimulanserna av ekonomin. Tre av de sex direktionsledamöterna ville dra ner på obligationsköpen under 2022, vilket skulle vara ett sätt att höja marknadsräntorna.
Men de blev nedröstade av de andra ledamöterna, varav en var Stefan Ingves som i egenskap av ordförande har utslagsröstning vid lika röstetal. Beslutet blev därför att fortsätta med köpen av obligationer i oförändrad omfattning under hela 2022.
Detta inträffade drygt två veckor innan Ryssland började sin invasion av Ukraina. Redan vid den tidpunkten fanns det skäl att inleda en nedtrappning av Riksbankens stimulanser, beroende på att den svenska inflationen var väg uppåt. Det berodde främst på stigande el- och energipriser, men också på en betydligt bredare prisuppgång som hotade att förvärras.
Vid mitten av mars, då Rysslands angrepp mot Ukraina hade pågått i några veckor, hade Stefan Ingves börjat tänka om. Han förklarade då för journalister att Riksbankens tidigare bedömning att en räntehöjning skulle dröja ända till 2024 inte längre kunde gälla. Men han ville inte precisera sig om när räntan i stället kunde höjas.
Inom Riksbankens direktion fanns dock tydligare röster. Det gällde vice riksbankschefen Anna Breman som i ett tal betonade att man inte skulle vänta för länge med att minskade stimulanser. Enligt henne var det bättre att bromsa mjukt – det vill säga snart – än att riskera att senare behöva tvärnita.
Redan vid tidpunkten kring mitten av mars tycks Riksbanken alltså ha haft underlag för att besluta om en räntehöjning. Inflationen var i februari uppe i 4,5 procent, varav huvuddelen kunde förklaras med annat än el- och energipriser. Det skulle ha gett anledning till en räntehöjning för att försvara inflationsmålet som ju ligger på 2,0 procent.
Ett sådant beslut hade krävt att Stefan Ingves hade samlat direktionen till ett extra räntemöte, i stället för att vänta till det ordinarie mötet i slutet av april. Men det var han inte beredd till, förklarade han vid Riksbankens presskonferens vid mötet efter beskedet om räntehöjningen idag. Läget var, enligt honom, vid detta tillfälle inte tillräckligt alarmerande.
I stället uppstod en mängd spekulationer inför det besked som skulle ges idag, den 28 april. Riksbanken hade visserligen gjort klart att en omläggning av penningpolitiken var på väg. Men skulle den ske redan nu eller var det bara en avisering inför följande räntemöte som äger rum i slutet av juni? Bland bankekonomer var det endast Swedbanks bedömare som gissade helt rätt.
Men i det uppkomna läget var det riktigt av Riksbanken att inte vänta längre, eftersom alla ändå visste vad som var på gång. Under den senaste tiden har marknadsräntorna drivits uppåt, både av internationella räntehöjningar – framför allt i USA – och förväntningar om kommande höjningar i Sverige.
Riksbanken var redan sent ut, men riskerade att komma nästan sist i raden. Nu kom den svenska räntehöjningen åtminstone före Europeiska centralbankens som väntas inom ganska kort. Men många, däribland Norge och Storbritannien, ligger betydligt tidigare. USA kom i gång sent, men har nu planer för höjningar av räntan som sträcker sig flera år framåt.
Varför är det då så viktigt att centralbankerna, däribland Riksbanken, höjer sina styrräntor? Ett vanligt argument emot är ju att man ändå inte hindra de stora prishöjningar på energi och råvaror som uppstår till följd av Rysslands angrepp mot Ukraina. Dessa driver i sin tur upp priserna på transporter och livsmedel, vilket känns i hushållens ekonomi.
Ovanpå detta kommer nu räntehöjningarna som slår mot bostadskostnaderna. Det kan tycks som mesta laget, särskilt som realinkomsterna i Sverige och andra länder krymper i år.
Ändå finns det starka skäl för räntehöjningar, främst att inflationen måste hållas under kontroll. Om priserna fortsätter att stiga på allt fler områden, så får detta en självförstärkande effekt genom att inflationsförväntningarna påverkas.
Följden blir ännu fler prisökningar och i förlängningen finns risken att även lönerna drivs med uppåt, i syfte att kompensera för inflationen. I Sverige står vi inför en stor avtalsrörelse i början av nästa år som riskerar att spåra ut, med effekter som gäller flera år framåt.
Hög inflation är mycket svår att bekämpa. Det visar följderna av de stora åtstramningar som drevs fram under 1970- och 1980-talet, då priserna hade fått stiga alltför kraftigt. Resultatet blev en stigande arbetslöshet och, i Sveriges fall, en ekonomisk kris under 1990-talet.
Sedan fick vi det inflationsmål på 2,0 procent som fortfarande är viktigt att försvara, även om det för tillfället kan kännas jobbigt. Men alternativet är betydligt sämre, eftersom hög inflation driver fram en situation där tillväxten i ekonomin upphör och arbetslösheten skjuter uppåt. Det brukar kallas för stagflation och skulle vara ett katastrofläge för ekonomin.