En regeringskris tycks vara under uppsegling till hösten, sedan facket har lagt in sitt veto mot förändringar i arbetsrätten. Men strikta lagregler om anställningsskydd är ingen självklar facklig ståndpunkt. LO var länge emot sådant, eftersom frågorna kan lösas avtalsvägen.
Januariavtalet är grundvalen för samarbetet mellan regeringen, Centerpartiet och Liberalerna. När det gäller arbetsrätten och reglerna om anställningsskydd är avtalet mycket tydligt i sina formuleringar. Det kan vara värt att läsa dessa ordagrant:
”Arbetsrätten moderniseras och anpassas efter dagens arbetsmarknad samtidigt som en grundläggande balans mellan arbetsmarknadens parter upprätthålls. Arbetsrätten ska ge företagen flexibilitet och skydda den enskilde arbetstagaren mot godtyckliga uppsägningar.
Lagen om anställningsskydd ska ändras genom tydligt utökade undantag från turordningsreglerna. Utredningen som får i uppdrag att utarbeta denna lagändring ska vidare lägga förslag som, särskilt för mindre företag, innebär lägre kostnader vid uppsägningar, samtidigt som rättssäkerhet och skydd mot godtycke upprätthålls.
Utredningen ska föreslå hur arbetsgivarens ansvar för kompetensutveckling och den anställdes omställningsförmåga stärks. Utredningen ska också arbeta med förslag som skapar en bättre balans i anställningsskydden för personal med olika anställningsvillkor.
Utredningen ska i dessa frågor och generellt särskilt beakta de små och medelstora företagens behov av flexibilitet och ska, utöver kontakter med arbetsmarknadens parter, ha kontakt med dessa företags organisationer. Om parterna når en överenskommelse om hur LAS ska reformeras på ett sätt som ger ökad flexibilitet ska regeringen istället lägga förslag i linje med parternas överenskommelse. I annat fall genomförs utredningens förslag.
(Utredningen tillsätts april 2019. Förändringarna i LAS ska genomföras 2021).”
Innebörden borde vara högst tydlig: En utredning ska tillsättas, med uppdrag att utarbeta förslag till förändringar i reglerna om anställningsskyddet – däribland utökade undantag från turordningsreglerna vid uppsägning. Samtidigt ska kraven skärpas på arbetsgivarna när det gäller deras ansvar för personalens kompetensutveckling och omställningsförmåga. Utredningens förslag ska sedan genomföras, såvida inte arbetsmarknadens parter själva når en överenskommelse att lösa frågorna avtalsvägen.
Man kan gilla eller ogilla detta upplägg, men detta var vad de fyra partierna bakom regeringssamarbetet kom överens om i januari 2019 och som hittills har gällt. Utredningens förslag, som presenterade i måndags, innehåller inga överraskningar, utan följer också – såvitt man kan se – de konkreta riktlinjerna från januariavtalet.
Nytt är däremot att regeringen, främst genom arbetsmarknadsminister Eva Nordmark, nu tar avstånd från utredningen och hävdar att dess förslag inte uppfyller det övergripande krav – som också finns i januariavtalet – på att en grundläggande balans mellan arbetsmarknadens parter upprätthålls.
Men detta är i så fall en kritik mot januariavtalet, inte mot utredningen. Innebörden tycks vara att regeringen vill omförhandla avtalet med sina samarbetspartier, vilket i så fall skakar grundvalen för hela det nuvarande regeringssamarbetet.
En regeringskris kan skjutas till andra sidan om sommaren, genom att utredningen skickas ut på remiss. Men till hösten kommer den svårligen kunna undvikas, eftersom januariavtalet sätter som en tydlig tidsgräns att förändringarna i anställningsskyddet ska genomföras under 2021. Detta kräver att lagförslag finns klara dessförinnan, så de kan klubbas i tid av riksdagen.
Frågan blir då om det finns några öppningar eller om regeringskrisen är oundviklig. Ett svar kan ges av Oskar Nordström Skans som är professor i nationalekonomi vid Uppsala universitet och en av landets ledande arbetsmarknadsforskare. I en artikel på Svenska Dagbladets debattsida framhåller han att utredningsförslaget är bra, men att det behöver korrigeras och kompletteras.
En ändring som han föreslår är att utvidgningen antalet personer som undantas från turordningen vid uppsägning ska gälla tre-fyra personer, inte fem såsom utredningen har tänkt sig. Han förespråkar också att arbetsgivare som inte har tillhandahållit tillräcklig kompetensutveckling för sina anställda ska kunna bli skyldiga att betala två procent av lönesumman i samband med en uppsägning.
Utöver dessa justeringar i utredningsförslaget vill Oskar Nordström Skans se en höjning av taket för arbetslöshetsersättningen för personer med lång anställningstid, liksom en kortare karenstid till a-kassan för dem som sägs upp av personliga skäl.
En sådan kombination av svagare anställningsskydd och starkare stöd vid arbetslöshet som han föreslår skulle gå i riktning mot vad redan gäller i Danmark – och internationellt går under beteckningen ”flexicurity”.
I Danmark har ”flexicurity” varit ett mycket framgångsrikt system, där resultatet blivit betydligt lägre arbetslöshet än i Sverige. Istället för statliga regler om anställningsskydd har danskarna lagt tonvikten på att arbetsmarknadens parter kan göra upp om sådant avtalsvägen. Statens uppgift blir mer renodlat att upprätthålla ett skyddsnät för dem som ändå blir arbetslösa och hjälpa dem tillbaka till jobb.
I Sverige var facket en gång i tiden inriktat på liknande tankar. Vid början av 1970-talet motsatte sig LO en lagreglering av anställningsskyddet och såg det istället som en avtalsfråga. Tillkomsten av den nuvarande lagstiftningen skedde genom politiska initiativ, inte utifrån fackliga krav – något som Dagens Nyheters tidigare chefredaktör har visat i sin bok ”Makten över arbetsmarknaden”.
Detta kan vara bra att komma ihåg när regeringskrisen snart rusar allt närmare, inte minst beroende på LO:s envetna fasthållande vid dagens regler. Dessa representerar inte någon evigt giltig lösning på frågan om anställningsskyddet. Danmark visar dessutom att ett annat regelsystem kan vara mer framgångsrikt när det gäller att hålla ner arbetslösheten.