Sverige har gått in i en regeringskris där tvisten påstås handla om införandet av marknadshyror. Men den verkliga sakfrågan bakom krisen är av betydligt mindre omfattning. Motsättningen gäller enbart hyressättningen i nybyggda hus och vilka hyror som ska gälla 15 år och uppåt efter färdigställandet.
Hittills rör det sig enbart om ett utredningsförslag som nyligen överlämnades till regeringen. Men att utredningen tillsattes var en följd av januariavtalet och därmed ett resultat av förhandlingarna mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet och deras samarbetspartier Centerpartiet och Liberalerna. Utan en sådan överenskommelse hade Stefan Löfven inte getts möjlighet att bilda regering.
I januariavtalet kan man läsa följande: ”Reformera hyresmodellen. Fri hyressättning vid nybyggnation införs. Hyran inom dessa bestånd sätts efter en inledande period enligt en tariff grundad på jämförbara nybyggda objekt med en gradvis anpassning för att uppnå förutsägbarhet eller genom gängse förhandling. Fastighetsägaren väljer vilken av dessa metoder som tillämpas.”
Utredaren som senare tillsattes har fått direktiv som utgår från dessa formuleringar i januariavtalet. Ingen kan därför vara särskilt överraskad av de förslag som sedan har presenterats ligger i linje med vad de fyra partierna tidigare kommit överens om. Syftet med utredningen är, åtminstone för Centerpartiet och Liberalerna, att förslagen ska genomföras.
Vänsterpartiet fick inte vara med i januariavtalet, men valde ändå att under protest stöda valet av Stefan Löfven till statsminister. Partiet har vid upprepade tillfällen varnat för att ett fullföljande av avtalet i fråga om hyressättningen i nybyggda hyresfastigheter skulle leda till att man drog stödet för Löfven. Det kan tyckas som ett inkonsekvent agerande, men det är där som vi nu befinner oss – alltså i en regeringskris.
Situationen kan analyseras som ett maktspel där oppositionen, trots sina inbyggda motsättningar, tillfälligt samlas för att gemensamt fälla regeringen. Det ligger mycket i den beskrivningen, men vad som har utlöst regeringskrisen är ändå av intresse. Knappast något område är ju så minerad mark som bostadspolitik.
Den numera avlidne ekonomiprofessorn Assar Lindbeck berättar i sin memoarbok ”Ekonomi är att välja” om hur den socialdemokratiske finansministern Gunnar Sträng vid mitten av 1960-talet försökte avskaffa den tidens hyresreglering. Ett färdigt förslag fanns utarbetat, under Lindbecks medverkan. Men Sträng drog tillbaks det från riksdagens bord, sedan oppositionen hade börjat lägga överbudsförslag som gällde den känsliga övergången till ett ändrat system för hyressättning.
Sedan dess har de flesta politiker varit mycket försiktiga och hellre accepterat en allt sämre fungerande bostadsmarknad än att våga komma med förslag till genomgripande reformer. När förändringar ändå har förekommit så har de gjorts i små steg och inte fått särskilt stor inverkan.
Samma gäller det förslag som nu håller på att åstadkomma en regeringskris. Det är föga omvälvande att tillåta fri hyressättning i nybyggda bostäder, eftersom detta är vad som redan nu gäller upp till 15 år efter att husen har färdigställts. Ett sådant system med så kallade presumtionshyror har gällt sedan 2006 och infördes på förslag av den dåvarande socialdemokratiska regeringen, med Göran Persson som statsminister.
Att sträcka ut perioden med fri hyressättning även efter denna 15-årsperiod innebär visserligen en viss förändring. Men ensamt, utan att det samtidigt kommer andra bostadsreformer, betyder det knappast särskilt mycket för bostadsbyggandet eller för bostadsmarknadens sätt att fungera.
Det årliga tillskottet av bostäder genom byggande motsvarar, grovt räknat, ungefär en procent av det samlade bostadsbeståndet. Hur hyrorna bestäms för de redan befintliga bostäderna har därför mycket större betydelse för marknadens möjligheter att fungera. Om hyresgäster väljer att bo kvar länge i samma lägenhet, i stället för att flytta när bostadsbehoven ändras, så leder det till att beståndet används ineffektivt.
Låga hyror, jämfört vad man skulle betala under mer marknadsmässiga förhållanden, borde därför inte vara något att eftersträva. Följden blir att vissa kan bo rymligare än de egentligen behöver, medan många andra får svårt att komma in på hyresmarknaden. Särskilt i storstadsområdena, men även på allt fler andra håll, blir då den enda möjligheten för många att istället köpa en dyr bostadsrätt.
Tillgång till hyreslägenheter är viktigt, särskilt för yngre personer som ännu inte har fått fäste på bostadsmarknaden. Men med dagens system som bygger på den så kallade bruksvärdesprincipen är den gruppen praktiskt taget utestängd, eftersom de som redan sitter med attraktiva hyreslägenheter ogärna släpper dem.
Även små försök att ändra på detta system möter hårt motstånd, vilket man nu kan se ännu ett exempel på. Efter denna regeringskris kommer inte de politiska låsningar som hindrar bostadsreformer att bli mindre, tvärtom kan man vänta sig en ännu större räddhågsenhet.
Det maktspel som har lett fram till regeringskrisen är från denna synpunkt ganska beklämmande. Följden verkar bli att problemen på bostadsmarknaden förvärras, utan att någon vågar göra något åt det.