Riksbanken skjuter nästa räntehöjning på framtiden. Istället för i höst, såsom tidigare sagts, ska den nu komma vid slutet av året eller i början av nästa år. Men en rimlig gissning är att det dröjer ännu längre.
Det räntebesked som Riksbanken levererade den här gången var ovanligt spännande. Visserligen lät man reporäntan ligga kvar på oförändrade -0,25 procent, men en hel del annat ändrades.
Räntebanan ändrades ganska kraftigt. Det handlar inte enbart om att tidpunkten för nästa räntehöjning sköts minst ett kvartal framåt. Även prognosen för vad som hända därefter justerades, så att reporäntan nu väntas bli lägre – jämfört med vad man tidigare har sagt – ända fram till början av 2022.
Dessutom lade Riksbanken fram en ny plan för sina köp av statsobligationer, denna gång fram till halvårsskiftet 2020. Fram till dess ska man köpa för 45 miljarder kronor, vilket är en nedtrappning mot tidigare. Men det innebär ändå obligationsköpen fortsätter, vilket två av direktionsledamöterna – Martin Flodén och Henry Ohlsson – röstade emot.
Så mycket har inte hänt vid samma tillfälle sedan Riksbanken höjde reporäntan från -0,50 procent till -0,25 procent i december förra året. Då var den tydliga avsikten att denna räntehöjning ganska snart skulle följas av fler.
Nu blir det inte så, vilket främst beror på att inflationen har fallit tillbaka och överraskat Riksbanken. Medan det tidigare tycktes som om inflationsmålet på 2,0 procent till sist hade uppnåtts – och till och med överträffats – har verkligheten blivit en annan.
Hittills i år har Riksbankens inflationsprognoser slagit fel. I januari och i februari väntade man sig en inflation på 2,4 procent, men den blev bara 2,0 procent respektive 1,9 procent. I mars räknade man med 2,3 procent, men fick endast 1,8 procents inflation.
Som bakgrund pekar Riksbanken nu på att inflationen är låg även internationellt. Det har alltså varit svårt att importera prisökningar, även om kronan har varit mycket svag mot andra valutor som euron och dollarn.
Men problemet är i så fall främst att det inhemska inflationstrycket är så svagt. Trots att konjunkturen fortfarande är stark och arbetsmarknaden går på högvarv, stiger konsumentpriserna långsamt. En viktig faktor är att löneökningarna, som annars brukar vara en drivkraft bakom inflationen, fortfarande är så pass måttliga.
Riksbanken har gjort vad den kan för att blåsa på, när man har stimulerat ekonomin med minusränta mitt i en högkonjunktur. På senare tid har det också kommit hjälp utifrån, i form av kraftiga energiprisökningar. Oljan är uppe i årshögsta och kostar nu cirka 75 dollar per fat, vilket innebär en uppgång på runt 40 procent hittills i år.
Delvis är detta en följd av president Donald Trumps allt hårdare sanktionspolitik mot oljeexportören Iran. Men en annan orsak till det relativt höga oljepriset är att även världsekonomin har varit i högkonjunktur. Avmattning har nu visserligen inletts, men globalt räknar Internationella valutafonden (IMF) i en färsk prognos med att BNP-ökningen under 2019 blir 3,3 procent.
Enligt IMF får Sverige en betydligt mer dämpad utveckling, där årets BNP blir endast 1,2 procent. Regeringen och Riksbanken är mer optimistiska och tror på 1,6 procent respektive 1,7 procent. Men även om en svenska ekonomin fortsättningsvis går ganska hyggligt, är det svårt att se hur inflationen skulle ta fart.
Därför talar åtskilligt för att Riksbanken tvingas skjuta kommande räntehöjningar på framtiden. Det bidrar i så fall också till att marknadsräntorna hålls låga, även om de fortsatta köpen av statsobligationer också spelar in. Femårsräntan har redan fallit åtskilligt i år och ligger på tydlig minusnivå.
Även internationellt är räntorna låga. Den amerikanska centralbanken Federal Reserve har visserligen höjt sin styrränta åtskilliga gånger under de senaste åren, men har nu satt stopp vid 2,50 procent. Europeiska centralbanken, ECB, har däremot hållit styrräntan oförändrad vid nollstrecket och nyligen markerat att några höjningar inte är aktuella.
Detta påverkar Riksbanken som ogärna går emot strömmen, eftersom sådant kan få stora konsekvenser. En avsevärt lägre ränta än i omvärlden kan leda till flykt från kronan, som redan måste anses som mycket svag. En väsentligt högre svensk ränta – vilket verkar osannolikt – skulle istället driva upp kronkursen och gröpa ur företagens konkurrenskraft.
Riksbanken framhåller visserligen att kronan har en flytande växelkurs och att det inte finns något mål för valutan, såsom det gör för inflationen. Men det räcker nog att kronan redan är rekordsvag mot både dollarn och euron – och har tappat ytterligare genom marknadsreaktionerna på torsdagens räntebesked.