Om två veckor löper löneavtalen ut för mer än hälften av alla svenska löntagare. Förhandlingar pågår för fullt, men arbetsgivare och fack verkar stå långt ifrån varandra. Ifall de inte gör upp i tid riskerar ett redan svårt ekonomiskt läge att förvärras.
Senaste tiden har på flera sätt varit bekymmersam. Den globala ekonomin har skakats av krascherna i flera amerikanska banker med anknytning till högteknologi. USA:s finansiella system verkar nu vara stabilt nog att klara detta, men oron sprider sig ändå runt världen.
Följderna sträcker sig ända till Sverige där pensionsförvaltaren Alecta har visat sig vara djupt engagerad i dessa nischbanker och nu förlorat mångmiljardbelopp. Följden blir att mängder av svenska pensionssparare förlorar pengar, även om det inte omedelbart blir synligt.
I Sverige rusar inflationen vidare uppåt. Konsumentprisindex steg med 12 procent i februari, jämfört med ett år tidigare. Om de stigande räntekostnaderna exkluderas, så blir inflationssiffrorna 9,4 procent. Även räknat utan energipriser har inflationen stigit, nu till 9,3 procent.
Uppgången är större än väntat, mycket beroende på att matpriserna har stigit så kraftigt. Numera ligger en stor del av den samlade prisökningen där, medan elen däremot har gått ner i pris. Dessutom medför stigande boräntor, till följd av Riksbankens högre styrränta, allt högre boendekostnader.
Nu kan man räkna med att Riksbanken höjer styrräntan med 0,50 procentenheter i april, i så fall likadant som Europeiska centralbanken gjorde nu i veckan. Om inte inflationen vänder tydligt nedåt under våren, kan man vänta sig en svensk räntehöjning även i juni. Vad som sedan kommer i höst är ännu för tidigt att säga.
Hittills har Sveriges ekonomi ändå klarat påfrestningarna relativt väl. Produktionen har hållits hyggligt uppe och arbetsmarknaden är fortfarande stark. Bostadsmarknaden har försvagats mindre än man kunde vänta sig. Men samtidigt har nedgången i ekonomin ännu inte nått botten, utan fortsätter en tid till.
Inflationen har medfört störst problem genom att realinkomsterna kraftigt urgröpts. Köpkraften har blivit svagare, särskilt genom att stigande räntor och höga energikostnader gör att hushållen betalar mer för sitt boende. Ovanpå detta kommer nu att livsmedelspriserna stiger kraftigt.
Detta slår hårt mot de svenska hushållen, men de allra flesta inser att den snabba nedgången i inkomst inte går lika fort att ta igen. I årets avtalsrörelse går de fackliga kraven inte ut på att genast återställa reallönerna, något som endast skulle leda till ytterligare inflation. Ingen vinner på en kapplöpning där priser och löner jagar varandra uppåt.
Det hindrar inte att industrifackens krav på 4,4 procents årlig löneökning är högre än i tidigare avtalsrörelser, vilket grundar sig på att det svenska näringslivet gick relativt bra under förra året. Arbetsgivarnas bud på 2,0 procent, plus en klumpsumma, utgår snarare från de dystrare utsikter som gäller för innevarande år, 2023.
Motsättningen mellan arbetsmarknadens parter väntas vara skarpare än många andra gånger. En förklaring kan vara de olika tidsperspektiven, en annan är att den svaga ekonomin gör att kampen om varje krona betyder mer.
Fackens medlemmar vill ha mer pengar för att inte tappa mer i köpkraft, medan företagen slåss för att skydda sin konkurrenskraft. En helt färsk undersökning från Prospera om inflationsförväntningarna i mars visar dock att varken facken eller arbetsgivare räknar med att få sin vilja fram. Båda sidor väntar sig en kompromiss, men med tyngdpunkt åt det egna hållet.
Där finns ett gap som gör att det nog blir tufft i slutet av förhandlingarna. På senare tid har facket har sagt nej till ett medlarbud om ett nytt treårigt avtal, medan detta däremot möttes positivt från arbetsgivarhåll. Teknikföretagen, som är ett tungt arbetsgivarförbund, är dock – liksom facket – mer inriktad på ett ettårsavtal.
Facket brukar vara mer inriktat på korta avtal, medan arbetsgivarna önskar längre avtalsperioder. Men i nuvarande läge borde båda parter se fördelar med ettårigt avtal.
Facket kan i så fall lättare lyckas driva igenom en väsentlig del av sina krav i årets avtal. Arbetsgivarna kan samtidigt räkna med att ett försämrat ekonomiskt läge snart ger upphov till ett annat förhandlingsklimat. Detta bäddar i så fall för lägre löneökningar i nästa avtalsrörelse, från 2024 och framåt.
Ännu är det dock långt ifrån säkert att löneförhandlingarna blir klara till den 31 mars. Avslutningsvis fordras det nog några hårda nattmanglingar där båda sidor får mäta sina krafter mot varandra, innan alla bitar i avtalen har hamnat på plats. Om det hela drar ut på tiden så kan det bli en period med avtalslöst tillstånd.
Olika intressen står emot varandra, men de flesta inser nog till sist att Sverige har nog med problem i ekonomin – även utan en arbetsmarknadsstrid som borde gå att undvika. Läget är ovanligt illa valt för en strid där det finns åtskilligt att förlora, men inte särskilt mycket att vinna.
Det viktigaste för både löntagare och näringsliv är för närvarande att driva ner inflationen. I Sverige har de låga prisökningarna sedan mitten av 1990-talet gett god utdelning, i form av ökade reallöner. Även företagen vinner på stabilitet, snarare än att tävla i prisökningar. Nu gäller det att återvända till ett sådant läge.