Tiden med låga räntor är förbi. Det kan diskuteras hur mycket som räntan ska höjas i år. Men klart är att de räntesänkningar som därefter följer blir betydligt trögare. Nollränta blir det nog aldrig mer tal om.
Debatten om inflationen och räntorna är för närvarande ganska kortsiktig. Vad som diskuteras är främst hur priserna ska utvecklas under de närmaste månaderna och hur Riksbanken då ska reagera. Bred enighet råder nu om att det blir ännu en räntehöjning med 0,50 procentenheter i slutet av april. Istället talas det alltmer om vad som ska hända vid följande räntemöte strax efter midsommar.
Därför blir det också en mycket stark uppmärksamhet på kommande inflationssiffror, där nästa besked ges på onsdag. Riksbankschefen Erik Thedéen har ju gjort klart att han följer dessa siffror mycket noga och fäster större vikt vid dem än vid osäkra prognoser, även Riksbankens egna.
Allt det här är viktigt, särskilt för de många som är hårt pressade av stigande priser och räntor. Det blir ytterligare en svår tid innan inflationen förhoppningsvis börjar vända entydigt nedåt. När det till sist händer får man räkna med att Riksbanken dämpar takten i sina räntehöjningar och sedan låter styrräntan stabiliseras.
Men frågan blir vad som sedan inträffar. Erik Thedéen har fått mycket kritik för att Riksbanken inte i sin räntebana anger någon räntesänkning under de kommande åren. Detta har tolkats som en seriöst menad prognos, vilket det sannolikt inte är. Snarare är den ett uttryck för den osäkerhet som råder, efter Riksbankens tidigare prognosmissar.
Riksbanken kunde vara tydligare och anstränga sig mer att inte bli missförstådd. Något sådant är dock inte att vänta sig i närtid. Därför blir det viktigt att andra försöker bedöma vad som ska hända litet längre fram. Hur ser utsikterna ut för de närmaste åren?
Min gissning är att räntorna kommer att långsamt sänkas, när inflationen börjar närma sig två procent. Riksbanken tar inte ut några segrar i förskott, utan vill se att prisökningarna dämpas så mycket att inflationsmålet ligger inom nära räckhåll. Det är först efter en period på åtskilliga månader med svag prisutveckling som man anser sig ha nått dit.
Ett skäl är att Riksbanken inte vill tvingas ändra kurs. När man börjar sänka styrräntan handlar det inte om ett enda tillfälle, utan ska ses som att man väljer en ny kurs. Då gäller det att vara någorlunda säker på sin sak, vilket man kan vara först efter nästa vinter. Om energipriserna inte på nytt skjuter i höjden på ett sätt som får stora spridningseffekter på ekonomin, kan det bli dags att börja sänka räntan.
En annan anledning att dröja är att det är osäkert hur långt ner som räntan bör sänkas, även sett på längre sikt. De senaste årens extrema låga räntor på noll- eller minusnivåer kan ses som en orsak till att inflationen sedan började stiga kraftigt. Sverige gick längre än många andra länder i en stimulerande penningpolitik med mycket låga räntor, vilket får efterverkningar idag.
Den räntenivå som nu bör eftersträvas ska därför inte vara så låg som tidigare. Nollränta är inte aktuellt igen. Om inflationsmålet på 2,0 procent ska upprätthållas borde den normala räntenivån istället ligga betydligt högre, så att det råder en positiv realränta.
Riksbanken har inte så stort handlingsutrymme om den ska försvara sitt inflationsmål. Det är inte konstigt om andra centralbankers beslut inverkar, särskilt när det gäller jättar som Federal Reserve och Europeiska centralbanken. Att gå i otakt mot dem kunde medföra att svenska marknadsräntor skjuter i höjden och att kronan tappar kraftigt i värde.
Regeringen har nog i så fall större möjligheter att rikta in stimulanser till behövande. Det går att sätta in högre bostadsbidrag eller barnbidrag, liksom att öka statsbidragen till regioner och kommuner. Även om ökade utgifter kan bidra till större inflation, så behöver inte de effekterna bli avskräckande stora.
Det är inte säkert att en passiv regering är till störst till hjälp för Riksbanken i dess kamp mot inflationen. Om finanspolitiken utnyttjas till att ge riktade stöd till svaga grupper, så kan det tvärtom underlätta en balanserad lösning på avtalsrörelsen – vilket är centralt för både Riksbanken och regeringen.
Sverige har fördelen av att ha starka offentliga finanser. Dessa ska inte utnyttjas i onödan utan hellre ses som en buffert att använda i verkliga kristider. Men i ett besvärligt läge, som för närvarande, kan väl avvägda finanspolitiska insatser ändå ge ökade möjligheter att nå en större uppslutning kring kampen mot inflationen.
Avtalsrörelsen är i så fall ett avgörande tillfälle. Om löneutfallet blir alltför högt, så kommer också inflationen att stanna på en hög nivå. Avgörandet ligger hos arbetsmarknadens parter, men regeringen kan göra insatser som underlättar lösningar.
Utspel från regeringen borde i så fall komma mycket snart. Avtalsperioden på de flesta områden löper ut den 31 mars och än så länge är det väldigt tyst från alla håll. Vad som döljer sig bakom detta är än så länge oklart. Frågan är om regeringen gör något mer än att enbart hoppas på högre makter.