Det tornar upp sig till strid om den ekonomiska politiken, mellan socialdemokrater som drar åt olika håll. Ledningen utmanas av en intern opposition som kanaliseras genom partiföreningen Reformisterna och fackliga tankesmedjan Katalys.
Spänningarna inom socialdemokratin när det gäller ekonomin är av gammalt datum. De som var med på 1980-talet minns ”Rosornas krig” som var en långvarig konflikt mellan främst den socialdemokratiske finansministern Kjell-Olof Feldt och LO-ordföranden Stig Malm.
Vid denna tid gällde motsättningarna bland annat hur stram som den ekonomiska politiken borde vara. Feldt kämpade för att få ner inflationen som vid denna tid var mycket hög. Hans kritiker, däribland Stig Malm, hävdade att jobben hotades och krävde en mer expansiv politik.
Meningsskillnaderna nu är av liknande slag. Finansminister Magdalena Andersson har visserligen släppt fram kraftiga stimulanser av ekonomin under det senaste årets coronakris. Men i grunden bedriver hon en regelstyrd politik där de offentliga finanserna ska visa ett mindre överskott, sett över en konjunkturcykel, och skuldsättningen hållas kring 35 procent av BNP.
I den vårbudget som regeringen lade fram i förra veckan förlängs stimulanserna till årets slut, med möjlighet till ytterligare tillskott. Men därefter ska det komma en gradvis återgång till vad gällde före krisen, alltså en finanspolitik som styrs utifrån det fastställda överskottsmålet och ett så kallat skuldankare. Någon tidsplan anges dock försiktigtvis inte.
Finansministerns kritiker förespråkar däremot att man även fortsättningsvis ska låta de offentliga finanserna gå med underskott. De summor som då lånas upp på marknaden ska främst gå till investeringar och utbyggnad av välfärden, vilket även bidrar till att det skapas fler jobb. Från Reformisterna har angetts att den offentliga skulden ska öka tills den når 45-55 procent av BNP.
Skuldnivån ligger för tillfället på omkring 40 procent av BNP till följd av krisen, men därifrån finns alltså olika vägar att gå. Argumenten för och emot de skilda uppfattningarna har dock hittills inte haft mycket tillfälle att brytas, till skillnad från under 1980-talets ”Rosornas krig”.
Den här gången har den socialdemokratiska partiledningen, liksom finansministern, valt att i det längsta ignorera sina kritiker. När så behövts har de dessutom brukat hänvisa till att Socialdemokraterna inte regerar på egna villkor, utan är bundna av Januariavtalet med andra partier. Deras egen ståndpunkt har däremot sällan redovisats.
Denna taktik verkar dock inte ha varit särskilt framgångsrik, eftersom den har tillåtit kritikerna att argumentera ostört. I partidistrikt som Stockholm och Skåne tycks de också ha fått ganska stort gehör. Läget på andra håll är svårare att bedöma utifrån.
Men utan tvekan pågår en uppladdning med sikte på Socialdemokraternas nästa partikongress som äger rum om ett halvår. Vid denna kongress i början av november kan man räkna med en kraftmätning om den ekonomiska politiken.
Man kan utgå från att partiledningen och finansministern då eftersträvar att få ett så öppet mandat som möjligt, inte minst inför tilltänkta förhandlingar med andra partier efter valet.
Kritikerna ser inte regeringsfrågan som lika central. De vill i stället binda partiledningen så att den, oavsett samarbetspartner, ska tvingas driva en mer expansiv politik framöver.
Ännu är det för tidigt att säga hur denna kamp slutar. Men troligtvis kommer Socialdemokraterna i huvudsak att hålla fast vid nuvarande inriktning om de är kvar i regeringsställning, åtminstone så länge de behöver stöd från Centerpartiet.
Om Socialdemokraterna däremot skulle hamna i opposition efter nästa val, så talar åtskilligt för ett ledarskifte och att partiet tar ett kliv åt vänster. Fältet öppnas då för en ekonomisk politik som tillåter stora offentliga underskott och ökad skuldsättning.
Detta kan få stor betydelse, även om andra partier regerar. En socialdemokratisk oppositionspolitik som ger utrymme för stora reformlöften blir svår att stå emot och utövar sannolikt påverkan även på en borgerlig regering.
Frågan blir då vart detta skulle leda. Något uttömmande svar ska inte ges här, men i korthet kan konstateras att nuvarande inriktning på den ekonomiska politiken har bidragit till att bygga upp ett starkt förtroende för Sverige. Följderna av en helt annan politik är däremot än så länge är okända.
Erfarenheterna från tidigare kriser – inte minst finanskrisen 2008-2009 – är att en liten, öppen ekonomi som den svenska har ett stort behov av buffertar mot chocker som kommer utifrån. På ett liknande sätt har det förhållit sig även under coronakrisen 2020-2021, då en låg offentlig skuldsättning gjort det lättare att stimulera efterfrågan och att rädda jobben och företagen – allt för att hålla ekonomin i gång.
Nya kriser i ekonomin är att vänta, även om de blir annorlunda till sin karaktär och tidpunkten inte går att fastslå. Därför finns starka skäl att hålla fast vid en politik som är inriktad på hög beredskap, vilket betyder balans i de offentliga finanserna. Men då behövs också regeringsföreträdare som tar debatten med kritikerna och på sådana råder idag ett skriande underskott.
.