Skatter handlar om både politik och ekonomi, men det är svårt att få plats för bägge i samma analys. Men om Sverige ska kunna få en ny skattereform, så måste det finnas plats för båda synsätten. Annars riskerar det att uppstå en förödande krock med verkligheten.
Man påminns om detta när ESO (Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi), som är en fristående kommitté under finansdepartementet, presenterar en ny rapport om reformerad inkomstbeskattning.
Rapporten, med titeln ”Skillnad på marginalen”, är skriven av forskarna Spencer Bastiani och Håkan Selin. De argumenterar för ett slopande av värnskatten, alltså det extra påslag på inkomstskatten som gäller för personer med strax över 600 000 kronor i årsinkomst – vad som i debatten brukar kallas höginkomsttagare.
Marginalskatten för denna grupp ligger på cirka 60 procent, till följd av värnskatten som höjer inkomstskatten med fem procentenheter och en avtrappning av jobbskatteavdraget. Om man därtill lägger att socialavgifterna på dessa inkomstnivåer inte medför några ytterligare förmåner, blir det fråga om marginaleffekter på omkring 75 procent.
Vid en inkomstökning går därmed tre fjärdedelar i skatt, medan bara en fjärdedel får behållas av den enskilde. Detta strider i högsta grad mot principen om ”hälften kvar” som skulle vara vägledande när skattesystemet reformerades för snart 30 år sedan.
De två rapportförfattarna anser, utifrån ganska rimliga antaganden, att toppen på den så kallade Lafferkurvan därmed är passerad. Innebörden är att de högsta inkomstskatterna inte längre ger staten ökade intäkter, utan att de tvärtom medför att tillskottet till statskassan blir mindre.
Det skulle alltså löna sig att sänka de högsta inkomstskatterna, eftersom detta ger mer resurser för offentlig verksamhet. En sådan skattesänkning skulle därmed, ur olika synvinklar, fungera välfärdshöjande.
Men Spencer Bastiani och Håkan Selin kan inte nöja sig med detta. De känner också kravet på sig att hitta en finansiering av skattesänkningen, samtidigt som de ska se till att denna blir fördelningspolitiskt neutral. De kommer därför med förslag om införande av en progressiv fastighetsskatt, liksom om en höjning av skatten för fåmansföretagare (en skärpning av de så kallade 3:12-reglerna).
Ekonomiskt går räknestycket ihop, men det kommer knappast att göra det politiskt. Av de fyra partier som ska stå bakom en skattereform kommer åtminstone två – Centerpartiet och Liberalerna – med största sannolikhet motsätta sig en sådan finansiering. Socialdemokraterna och Miljöpartiet kan då inte genomdriva den ensamma.
I Januariavtalet dras det upp allmänna riktlinjer för en skattereform som alla fyra partier har ställt sig bakom. Men där nämns inget om en fastighetsskatt, allra minst en progressiv sådan. Däremot talas det, bland mycket annat, om förbättrade villkor för företagande och entreprenörer – inte om en skärpning av reglerna.
Förslaget till finansiering av marginalskattesänkningen för högre inkomster är fingerfärdigt ihopsatt, men har ytterst små förutsättningar att ingå i en större skattereform. Det har en ytterligare en politisk orsak som Bastian och Selin bortser från, nämligen att avskaffandet av värnskatten enligt Januariavtalet ska ske vid årsskiftet 2019/2020. Detta ligger därmed utanför den tilltänkta skattereformen.
Bakgrunden är att Liberalerna drev denna fråga mycket hårt i förhandlingarna och i praktiken gjorde den till ett villkor för sitt deltagande. Slopandet av värnskatten skrevs in i överenskommelsen, utan att där angavs några särskilda krav på finansiering eller på fördelningspolitiskt kompensatoriska åtgärder. I efterhand är detta knappast något som kan ändras, med mindre än att hela fyrpartiuppgörelsen riskerar att spricka.
Därför svävar resonemangen i den nya ESO-rapporten i det blå, i stället för att stå med fötterna på jorden. Det hindar inte att materialet i den kan användas som underlag för det kommande arbetet med en skattereform. Men som policyförslag håller den inte, beroende på bristande verklighetsförankring.