Lita aldrig blint på statistik! Det här är inte första gången som SCB har kommit felaktiga uppgifter och tvingats ändra siffrorna.
Under det senaste decenniet har Statistiska centralbyrån, SCB, haft fel vid flera tillfällen. Det har, bland annat, gäller inflationssiffrorna i konsumentprisindex och BNP-siffrorna om Sveriges samlade produktion.
Sådant händer ibland eftersom ingen är felfri, men väcker då självfallet stark kritik. Denna gång när det gäller arbetslösheten är upprördheten ovanlig stor. Skälen är delvis politiska: den kraftiga ökning som rapporterades tidigare under hösten gäller ett område som är särskilt känsligt för regeringen.
Omständigheterna kring hur felet denna gång har uppkommit är också stötande, eftersom det enligt SCB rör sig om vad man kallar ”avsteg från kontaktstrategi”. Innebörden skulle vara att personal vid undersökningsföretaget Evry har ringt upp de personer som ska tillfrågas vid andra tidpunkter än överenskommet och dessutom har gjort alltför få uppringningsförsök.
Detta uppges ha snedvridit hela undersökningen och lett fram till andra resultat än för SCB, som hade tagit hand om hälften av intervjuerna och låtit Evry – efter upphandling – sköta andra hälften.
Man kan naturligtvis undra varför detta inte har upptäckts tidigare. Från många håll har det påpekats sedan i somras att den uppmätta arbetslösheten hade stigit mer än vad som kunde anses normalt, med hänsyn till den hittills ganska måttliga konjunkturavmattningen.
Det är också förvånande att de uppgivna avstegen från kontaktstrategin skulle vara tillräcklig förklaring till de stora skillnaderna mellan Evrys och SCB:s egna siffror när det gäller arbetslöshet och sysselsättning. För september rör det sig om mer än en procentenhet för arbetslösheten: siffrorna har nu reviderats ner från 7,1 till 6,0 procent.
Även i oktober var arbetslösheten 6,0 procent, enligt SCB:s nya statistik som nu enbart bygger på egna insamlade uppgifter. Men då ska man beakta att osäkerheten i siffrorna är större än tidigare eftersom urvalet av intervjupersoner har halverats från cirka 9 000 till 4 500.
Dessutom rör det sig om månadssiffror för arbetslösheten som alltid är skakiga. Trenden ligger betydligt högre: SCB:s säsongsrensade och utjämnade data visar istället en arbetslöshet på 6,8 procent. Men den högre nivån har inte uppstått nu, utan har varit densamma sedan i somras.
Slutsatsen när det gäller arbetsmarknaden blir att läget inte är så dåligt som befarat, men inte heller att det är särskilt bra. Arbetslösheten är relativt hög, men någon kraftig ökning är det hittills inte fråga om.
För Riksbanken betyder de nya arbetslöshetssiffrorna att den väntade räntehöjningen i december har blivit ännu mer sannolik. Däremot kan man inte säga att de felaktiga uppgifter som nu har korrigerats har haft någon avgörande betydelse.
För regeringen kunde dessa felaktiga uppgifter ha påverkat det budgetförslag som lades fram i september. Men ingen har hittills påstått att så skulle vara fallet. Tvärtom kunde man redan då konstatera att regeringen i sin budget räknade med en mycket liten uppgång i arbetslösheten inför 2020.
Andra aktörer kan i så fall ha påverkats mer. Det gäller till exempel på finansmarknaderna, där inkommande statistik brukar spela stor roll för hur marknadsräntorna rör sig. Felaktiga uppgifter om högre arbetslöshet kan ha betytt att räntorna har sjunkit mer än annars motiverat.
Detta är självfallet illa, men borde också ge anledning till en större skepsis beträffande statistik. Det beror inte främst på att den skulle vara felaktig, utan snarare på dess allmänna brister.
Urvalsundersökningar, som arbetsmarknadsstatistiken bygger på, har ett växande problem med allt lägre svarsfrekvens. Bortfallet närmar sig 50 procent, vílket betyder nästan varannan person endera inte går att nå eller inte vill svara. Självfallet betyder detta att kvaliteten i de siffror som sedan redovisas blir lägre.
Problemet har ingen enkel lösning, eftersom människor inte kan tvingas att vara anträffbara eller svara. Men för användarna av statistik gäller det att vara medveten om att siffrorna aldrig kan stå för någon exakt sanning, oavsett om det gäller arbetsmarknaden eller något annat. Det rör sig, i bästa fall, om närmevärden – men inte mer.