Stefan Ingves gör vad som krävs, men han kan inte lösa coronakrisen

Vi gör vad som krävs, ”whatever it takes”, säger Stefan Ingves. I nuvarande situation känns det tryggt att ha en erfaren riksbankschef som redan har hanterat många kriser. Men mycket är annorlunda denna gång.

Faktum är i alla fall att Riksbanken kan gå hur långt som helst när det gäller att försörja den svenska ekonomin med pengar. Det finns ingen övre gräns för en centralbanks möjligheter att skapa egen valuta.

Detta är också Stefan Ingves budskap – med ”whatever it takes” han har medvetet valt att formulera sig som Mario Draghi, dåvarande chefen för Europeiska centralbanken, gjorde vid eurokrisen i början av 2010-talet.

Det fungerade den gången, när euron skulle försvaras. Samma besked är viktigt även nu, när det gäller att säkra tillgången på likviditet och kreditkapital. Vad som än händer ska pengarna inte ta slut.

Men för att uttalanden av detta slag ska fungera, krävs att det finns förtroende. Centralbanker kan inte gå längre än att de har täckning för vad som sägs.

Den förutsättningen visste förstås Mario Draghi och samma gäller Stefan Ingves. Men i ett krisläge är centralbankschefers uppgift också att visa beslutsamhet och skapa trygghet. Det gäller även politiska ledare, såsom när statsminister Stefan Löfven valde att hålla tv-tal förra söndagen.

Problemet för Stefan Ingves är att coronakrisen skiljer sig från de många kriser som han tidigare ha varit med om. Han påpekar själv att det går mycket snabbare denna gång än under 1990-talskrisen, då han blev chef för Bankstödsnämnden (”bankakuten”), och finanskrisen 2008-2009 när han var relativt nybliven riksbankschef.

”Allt har förändrats på två veckor”, citerar Stefan Ingves en företagsledare som har yttrat sig i Riksbankens senaste företagsundersökning.

Ett skäl att allt har kommit så plötsligt denna gång är att ekonomin har blivit ännu mer globaliserad. En störning i Kina får nästan omedelbart konsekvenser runt om i världen, beroende på att leveranskedjan av nödvändiga komponenter till många produkter bryts. Många företag tappar också en väsentlig marknad när kineserna stänger landet.

Finansmarknaderna, som är globala, reagerar ännu snabbare. Börsras i Asien får omedelbara följder i andra världsdelars finansiella centra. Andra delar av ekonomin påverkas, vilket får kraftiga återverkningar – denna gång främst på oljepriset. Spridningen går fort, eftersom förväntningarna påverkas och allt fler företag och hushåll blir inställda på kris.

Speciellt denna gång är dock att krisen inte kommer inifrån ekonomin, såsom vid tidigare tillfällen, utan har sin startpunkt i en dödlig sjukdom som på kort tid har blivit global. Samtidigt är mycket kring coronasmittan okänt: hur länge som den ska pågå och vilken omfattning som den slutligen ska få.

Den stora osäkerheten leder till påbud från regering och myndigheter att allmänheten ska avstå från aktiviteter som kan leda till smittspridning. Men spontant väljer människor ändå att ligga lågt, i förhoppning att undvika att själva drabbas eller smitta andra.

Följden blir sammantaget att efterfrågan i ekonomin faller, utan att man vet när raset ska ta slut. Det är som om botten går ur ekonomin och företagen kämpar då för sin överlevnad genom att snabbast möjligt dra ner sina kostnader.

I det läget är intresset för Riksbankens erbjudande om likviditet och krediter inte detsamma som vid tidigare finanskriser. Bankerna har redan gott om pengar och de drabbade företagen vågar inte låna sig igenom krisen. De största problemen finns istället på andra håll än vid tidigare kriser.

Till viss del kan Riksbanken ändå hjälpa till genom att ge sig in på nya områden. Nu köper man inte enbart statsobligationer, utan också företagsobligationer och företagscertifikat som många bolag har använt för att låna på direkt marknaden, vid sidan om bankerna.

Likaså har Riksbanken börjat köpa de bostadsobligationer som har getts ut av banker och andra kreditinstitut för att finansiera utlåning till allmänhetens bostadsaffärer. Här finns en stor marknad, så obligationsköpen kan fortsätta länge till.

Med dessa åtgärder kan Riksbanken bidra till att stabilisera marknaden när det gäller både företagslån och bostadslån. Det minskar då också risken för oväntade räntechocker som annars kan uppstå till följd av krisen. Att även köpa kommunobligationer blir förmodligen nästa steg.

Men på egen hand kan Riksbanken i nuvarande läge inte åstadkomma så mycket mer än man redan gör, förutom att ta i ännu kraftigare. Mer än vanligt betonar Stefan Ingves också behovet av samverkan med regeringen och myndigheter som Riksgälden och Finansinspektionen.

Om den globala krisen förvärras, skulle dock Riksbanken komma mer i fokus. Ännu har det inte uppstått någon allvarlig brist på dollar och bankernas intresse för Riksbankens erbjudanden om dollarlån har hittills varit mycket måttligt. Men en annan situation kan mycket väl uppkomma i förlängningen av coronakrisen.

Även om USA:s ekonomi ser ut att drabbas hårt av krisen, kan det uppstå ett starkt sug efter amerikanska statspapper som en säker placering. I så fall finns det också risk för en internationell dollarbrist som försvårar svenska företags utlandsaffärer.

I en sådan situation blir det till hjälp att Riksbanken nyligen har fått ett avtal med USA:s centralbank, Federal Reserve, att kunna låna upp till 60 miljarder dollar. Denna kreditlina kan då användas för att stötta svenska företag.

Centralbankernas samarbete blir särskilt väsentligt när många länder, inte minst USA, har politiska ledare som enbart ser till snävt nationella intressen. Stefan Ingves förklarar sig också mycket nöjd med arrangemanget som visar att Federal Reserve tar stort ansvar för att världsekonomin ska fungera.

Riksbankschefen gör vad som krävs, men sitter ändå inte inne med lösningen på krisen. Ingen kan begära av Stefan Ingves att han ska hejda en pandemi eller ta kontroll över dess följder. Säkrad tillgång på pengar är livsviktigt, men totalt sett handlar det nu ändå om så mycket mer.