Stor räntesänkning ska minska risken för utdragen lågkonjunktur

Riksbanken sänker sin styrränta med hela 0,50 procentenheter, från 3,25 procent till 2,75 procent. Denna större sänkning kunde ha gjorts redan vid förra räntemötet i september, men kommer nu i stället. Ett skäl är att konjunkturen har blivit svagare under hösten och man kan ännu inte se någon vändning uppåt.

Sveriges ekonomi står för närvarande och stampar. Industrin går trögt och hushållen visar svag efterfrågan, samtidigt som arbetslösheten kryper uppåt. Detta talar för att räntorna borde kunna sänkas, i synnerhet som inflationen är lägre än Riksbankens mål på 2,0 procent.

Så sänkningen – som beslutades vid ett räntemöte i Falun – kom inte som någon överraskning, även om det var oklart ifall Riksbanken skulle våga sig på en större sänkning än med vanliga 0,25 procentenheter. Den här gången gjorde man det, kanske beroende på att direktionen stod samlad bakom ett sådant beslut. Skälen för ett stort steg nedåt med 0,50 procentenheter hade också förstärkts under hösten.

Den pågående lågkonjunkturen kan visserligen beskrivas som ganska mild: det rör sig inte om någon djup kris. Men de dåliga tiderna visar tecken på att bli mer långvariga. Hushållen är försiktiga, delvis beroende på deras höga skuldsättning. Brist på köplust håller tillbaka hemmamarknaden, samtidigt som exporten hämmas av internationell osäkerhet.

Konjunkturen är svag i större delen av Europa och särskilt drabbat är Tyskland som utgör Sveriges främsta exportmarknad. Stora delar av den tyska industrin befinner sig inte bara i lågkonjunktur, utan har också råkat in i en strukturell kris. Bland de utsatta finns fordonsbranschen som i hög grad är beroende av export till Kina, där efterfrågan på senare tid har dalat.

Tyskland fungerar inte längre som ett draglok för omvärlden. Liknande kan sägas om Kina, där tillväxten har dämpats väsentligt. Den ekonomiska stormakt som fortfarande har drivkraft är USA, även om valdebatten där har gett annorlunda intryck. Från amerikanskt håll väntas nu också utökade handelsrestriktioner som riskerar att hämma världsekonomin.

USA:s väntade tullar slår hårdast mot Kina men riktas även mot Europa, däribland Sverige. Följden blir sannolikt att den ekonomiska utvecklingen bromsas, samtidigt som inflationen riskerar att ta ny fart. Detta drabbar även amerikanerna, men följderna sprider sig över världen.

Vad Donald Trumps andra presidentperiod ska leda till är alltför tidigt att berätta, även om han spritt många drastiska uttalanden omkring sig. Men klart är att den globala spänningsnivån kommer att öka, både ekonomiskt och politiskt. Det gäller risken för strafftullar och handelskrig, liksom uppsagda internationella avtal. Länder som hittills har kunnat lita på USA som garant för sin självständighet kan inte längre känna sig trygga.

Allt detta leder till ökade kostnader, både i ekonomiska och politiska termer. Militärutgifterna kommer samtidigt att stiga kraftigt i stora delar av världen. Man får också räkna med ökade risker för miljö- och klimatkatastrofer som kräver stora uppoffringar längre fram.

Betalningen kommer ofta inte omedelbart, utan krävs senare. Men brister på förutseende brukar ändå kunna bli mycket dyrt. Det kan bli fråga om högre inflation, stigande skatter och ökade levnadskostnader – i något slags kombination.

Centralbanker som Riksbanken får därmed en svårare uppgift, särskilt om det uppstår kriser som är svåra att gardera sig emot. Men penningpolitiken ställs inför nya utmaningar om priserna plötsligt börjar rusa i höjden, till följd av helt oväntade händelser. De senaste årens covidpandemi kan ses som en förvarning om vad som väntar i form av exempelvis sjukdomar eller död.

Man kan inte begära att Riksbanken ska förutse allt, särskilt när det rör sig om sådant som ligger utanför det ekonomiska kompetensområdet. Men följden blir att osäkerheten stiger och att beredskapen måste hållas hög. Räntorna kan behöva höjas och sänkas oftare än hittills.

Stabiliteten har också sitt pris, men det är ändå begränsat jämfört med kostnaden för katastrofer. Riksbankens penningpolitik kan ses som en försäkring mot allvarliga olyckor, ekonomiska och andra.