Magdalena Andersson som ny S-ledare betyder att det inte blir någon ny fastighetsskatt. Men annars är det fritt fram för skattehöjningar på en rad områden. Det enda som håller emot är om det saknas tillräckligt stöd i riksdagen.
Allt talar för att Magdalena Andersson blir ny partiordförande för Socialdemokraterna. Samtliga i det ledande skiktet sluter upp och det ska till något mycket oväntat för att lägga hinder i vägen.
Men vad är det som hon verkligen står för?
Frågan känns särskilt angelägen när Andersson nu på måndag lägger fram en ny budget som till stor del är formad av partitaktik. Syftet är att få majoritet för budgeten genom att lägga in mycket som Centerpartiet och Vänsterpartiet gillar – och därigenom vinna deras stöd i riksdagen.
Hur Andersson själv ser på politik är dock svårare att säga eftersom hon inte har någon lång politikerkarriär bakom sig. Hon hade i huvudsak varit en politisk tjänsteman på hög nivå, tills hon av den då nyvalde partiordföranden Stefan Löfven lyftes fram som ekonomisk-politisk talesperson.
Detta var 2012 och två år senare, 2014, blev Magdalena Andersson finansminister i Löfvens nya regering. Regeringen bestod, förutom Socialdemokraterna, även av Miljöpartiet, och till regeringsunderlaget hörde sedan även Centerpartiet och Liberalerna som samarbetspartier.
Därmed sattes ramarna och Andersson har sedan haft begränsade möjligheter att utmejsla en rent socialdemokratisk ekonomisk politik. Liksom de flesta finansministrar är hon en tuff förhandlare, men ändå fått hålla sig i mittfåran och haft att följa gjorda överenskommelser med andra partier.
Ibland har det skett högst motvilligt, såsom vid slopandet av värnskatten. Där gjorde Andersson klart att det var under protest som hon lade fram förslag om sänkt marginalskatt på högre inkomster, trots att det rörde sig om att slopa en skatt som ursprungligen hade betecknats som tillfällig.
Hennes entusiasm för en bred skattereform, av det slag som ingick i Januariavtalet, har också varit mycket begränsad. Därför kom Löfvens regering aldrig så långt som att tillsätta en skatteutredning, utan frågan fick bli liggande på obestämd tid.
Vad Andersson ogillar är alltså känt. Men det har länge varit mer oklart för andra vad hon själv vill, utöver vad som ligger i regeringens fastställda politik.
Men sedan i våras finns ett viktigt dokument där Magdalena Andersson bekänner färg. Som sammankallande i partiets arbetsgrupp om ”Fördelningspolitik för jämlikhet och rättvisa” har hon satt sitt namn under en rapport som säger åtskilligt om hennes syn på politiken. Det gäller särskilt skatterna – ett område där hon sedan länge är starkt engagerad.
Låt oss därför titta närmare på vad arbetsgruppen med Andersson i spetsen har att säga om skattepolitiken. Utan överdrift kan man konstatera att det rör sig om idel skattehöjningar eller införande av nya skatter.
Mest uppmärksammad är den så kallade miljonärskatten som är tänkt att vara en förmögenhetsskatt. Men uttaget blir mycket ojämnt eftersom bostäder inte skulle ingå. I stället är det kapital som på olika sätt står till näringslivets förfogande – banktillgångar, aktier och andra värdepapper – som ska ytterligare beskattas.
Utöver detta kommer flera förslag: stramare 3:12-regler, höjd skatt på onoterade aktier och andelar samt tak för sparande på ISK-konto. Allt detta träffar kapital som kan användas för att utveckla svenska företag.
Fastighetsskatt är ett tabu för Magdalena Andersson, efter att Socialdemokraterna förlorade valet 2006 på bland annat den frågan. Men däremot ställer hon sig bakom ett successivt avtrappat ränteavdrag, liksom återinförd uppskovsränta och minskade möjligheter att skjuta upp vinstbeskattning vid försäljning av bostäder.
För hushållen väntar dessutom sänkt tak i rut-avdraget, medan bankerna ska få fördubblade skatter. Den enda skattesänkning som antyds gäller sjuka, arbetslösa och föräldralediga som ska få samma inkomstskatt som förvärvsarbetande. Men huruvida det rör sig om sänkt skatt är faktiskt oklart: vad som fastslås är endast att enhetlig skatt ska råda, vilket ju också kan tolkas som att inkomstskatten ska höjas för alla som förvärvsarbetar.
Kommer alla dessa skattehöjningar att drivas igenom av Magdalena Andersson? Det beror nog främst på vad hon kan få stöd för i riksdagen. I dagens parlamentariska läge skulle det inte lyckas, men efter nästa val kan läget bli ett annat.
Nu vet vi i alla fall vad hon vill åstadkomma. Det rör sig inte om något samlat grepp om skatterna, där man justerar i olika riktningar för att få till stånd ett bättre fungerande system. En sådan skattereform, som bygger på ett brett samarbete med andra partier, är Andersson inte särskilt intresserad av.
Istället handlar det om att göra skattehöjningar till en politisk stridsfråga, utan större hänsyn till de ekonomiska konsekvenserna. Om följden blir att kapital lämnar landet eller att näringslivet tar skada, tycks vara av underordnad betydelse. Nu är det ideologi som gäller, vilket kan vara särskilt viktigt för en politiker med behov att övertyga om sin fasta förankring.