Konjunkturen tappar tempo. Ekonomin pekar fortfarande uppåt, men inte lika starkt som tidigare i år. Tillväxten hämmas av brist på lediga resurser, allt ifrån kvalificerad arbetskraft till nödvändiga datachips.
Under det senaste året har det gått bra för Sveriges ekonomi. Återhämtningen från det djupa raset under våren 2020 överträffar de flestas förväntningar. Det gäller framför allt industrin, men stora delar av handeln och tjänstesektorn har följt med uppåt.
Jämfört med många europeiska länder har Sverige fått en mer gynnsam utveckling, sedan coronakrisen passerat det mest allvarliga skedet. Här dröjde det inte särskilt länge förrän den tidigare produktionsnivån hade återtagits. Sysselsättningen har också stigit, även om en hög arbetslöshet dröjer sig kvar.
Men nu blir tecknen allt fler på att konjunkturuppgången har börjat sakta in. Det kan vara tillfälligt, men en hel del tyder på att det rör sig om en mer varaktig inbromsning. Tillväxten fortsätter visserligen, men den blir inte lika snabb som hittills.
Konjunkturinstitutets barometer för augusti visade på viss dämpning, om än på en fortfarande hög nivå. Industrin höll sig ungefär konstant, medan det blev svagare för detaljhandeln och tjänstesektorn.
Inköpschefsindex för industrin, som beräknas av Swedbank och Silf, föll däremot tillbaka ordentligt under augusti. Det gällde såväl orderingång som produktion och sysselsättning. Även inköpschefsindex för tjänstesektorn tog ett steg tillbaka i augusti, med långsammare utveckling för orderingång och affärsvolym.
Mätningar av detta slag ska inte övertolkas, särskilt när det rör sig om enstaka månader. Men egentligen kommer dessa bakslag inte som någon större överraskning, med tanke på vad som redan tidigare är känt. Det räcker att följa de dagliga nyheterna för att man ska inse en del av problemen.
Störningarna finns delvis på den globala nivån, där produktions- och distributionskedjorna har kommit i oordning efter krisen. Det råder brist på råvaror, vilket leder till att oljepriset – liksom priserna på metaller, kemikalier och trävaror – skjuter i höjden.
Viktiga halvfabrikat saknas, däribland datachips som är nödvändiga för en mängd olika produkter, vilket tvingar fram återkommande produktionsstopp inom industrin. Dessutom försvåras den internationella handeln, inte minst med Kina, av att det saknas fartyg och containrar.
Problemet är inte brist på efterfrågan, tvärtom finns det gott om kunder som vill köpa mer. Men det går inte att producera mer i önskad takt, vilket kan uttryckas som att utbudet inte hänger med. Därmed uppstår en mängd flaskhalsar i ekonomin som gör att tillväxten bromsas.
I Sverige, som ligger långt framme i återhämtningen, har dessa hinder hunnit bli mer tydliga än på många andra håll. Men svenska företag möter också andra svårigheter, inte minst att hitta välutbildad och yrkeskunnig arbetskraft. Från allt fler håll beskrivs detta som ett stort hinder för att verksamheten ska kunna expandera.
Parallellt med den alltjämt höga arbetslösheten råder en allt svårare arbetskraftsbrist. Den kan man försöka avhjälpa genom en bättre matchning mellan arbetslösa och lediga platser, liksom yrkesinriktade utbildningsinsatser. Men eftersom företagen endast tar in personer som de anser ha tillräcklig kompetens, blir många ändå lämnade utanför.
Konjunkturuppgången kan därför inte, mer än delvis, råda bot på arbetslösheten. Fler än hittills kan säkert komma i arbete, framför allt bland de yngre arbetslösa. Men de insatser som behöver göras för att få bukt med långtidsarbetslösheten måste vara långsiktiga och syfta till att fler ska göras anställningsbara på den reguljära marknaden.
Den ekonomiska politiken är ganska kraftlös när det gäller att snabbt förbättra konjunkturläget. Riksbankens räntebeslut kan ganska snabbt påverka efterfrågan i ekonomin, men däremot inte utbudssidan. Nollräntan tycks dessutom ligga stadigt fast för några år framåt.
Regeringens kommande budget ska visserligen innehålla reformer för sammanlagt cirka 74 miljarder kronor, men konjunkturstimulanserna tycks sikta in sig på efterfrågan där de knappast behövs – snarare än på att avhjälpa utbudsproblemen. Skattesänkningar kan vara motiverade av andra skäl, men sådana som hittills har presenterats hjälper föga för att stötta ekonomin.
Viktigast i budgeten blir istället vad regeringen vill göra för att driva ner långtidsarbetslösheten och lindra bristen på kvalificerad arbetskraft. Detta hinns kanske inte med under den pågående konjunkturuppgången, men tillhör däremot de viktigaste uppgifterna i ett längre perspektiv. Där handlar det kort och gott om Sveriges framtid.