Hem Blogg Dragkamp om ekonomiska politiken: Strikta regler eller större lössläppthet?

Dragkamp om ekonomiska politiken: Strikta regler eller större lössläppthet?

Author

Date

Category

De extremt låga räntorna tycks ha kommit för att stanna. Det gör att Riksbankens manöverutrymme är inskränkt. Men det finns också gränser för regeringens möjligheter att stimulera ekonomin. Vem ska då ta kommandot?

Den frågan hängde i luften under tisdagen. På morgonen var det Europeiska centralbankens nyligen avgångne direktionsmedlem Peter Praet som talade vid SNS Finanspanel. Han framhöll att de globala marknadsräntorna visar en fallande trend som ser ut att bli långvarig.

Enligt Praet – som länge var ansvarig för ECB:s ekonomiska prognoser – betyder det att centralbankerna har fått minskade möjligheter till räntesänkningar, även när sådana skulle behövas.

När styrräntorna går ner mot noll procent så kan de inte komma så mycket längre, menar han. Praet är också kritisk mot idéerna om helikopterpengar, alltså att centralbankerna skapar nya pengar som delas ut till medborgarna. Han varnar för att följderna inte går att kontrollera.

Utifrån denna försiktiga ståndpunkt anser Peter Praet att man inte ska vänta sig för mycket av centralbankernas penningpolitik. Inom euroområdet önskar han istället en ökad samordning av finanspolitiken, alltså att medlemsländernas regeringar i ökad utsträckning ska dra åt samma håll och därmed stötta varandra.

Men en mer expansiv finanspolitik är inte så lätt att få till stånd. Det kan också diskuteras hur önskvärt det är att regeringar spenderar mer eller sänker skatterna, om de inte ordnar en stabil finansiering. De finanspolitiska ramverken inom både Sverige och EU syftar sedan länge till att sätta bestämda gränser för offentliga underskott.

I nuvarande situation har det ändå blivit ett allt hetare diskussionsämne om finanspolitiken ska spela en ökad roll och hur det i så fall ska gå till. Detta var också temat för ett lunchmöte hos tankesmedjan Fores, till hyllning av SNS:s tidigare vd Hans Tson Söderström som länge har varit en aktiv deltagare i den ekonomisk-politiska debatten.

Som ordförande i SNS Konjunkturråd från mitten av 1980-talet och framåt var Söderström en ledande förespråkare för bestämda normer, istället för den lössläppta politik som vid den tiden hade lett fram till hög inflation och stora offentliga underskott. Han blev senare också bönhörd, bland annat genom att Riksbanken gjordes självständig och utrustades med ett inflationsmål liksom att det sattes upp ett överskottsmål för de offentliga finanserna.

Inga regler är dock självklara, utan allt måste ibland upp till diskussion. När det gäller Riksbanken och inflationsmålet har det länge pågått en livlig debatt, som dock främst gäller hur Riksbanksledningen har valt att tolka sitt mandat.

Några stora förändringar är dock knappast aktuella, att döma av de förslag som den brett parlamentariskt sammansatta Riksbanksutredningen nyligen kom med. Mest rör det sig om förtydliganden av nuvarande regler och stadfästande av gällande praxis.

Finanspolitiken har också utretts för inte länge sedan, även där av en kommitté med de flesta politiska partier representerade. Då blev slutsatsen att överskottsmålet skulle finnas kvar, men att det sänktes från 1,0 till 0,33 procent av BNP. Samtidigt infördes ett så kallat skuldankare som innebär att den offentliga skuldsättningen ska sikta mot 35 procent av BNP.

Marknadsräntorna var låga redan då, men de har sedan fortsatt att sjunka. Följden har då blivit att den offentliga skulden minskar snabbare än väntat, även när överskotten i de offentliga finanserna inte är så stora. Skuldankaret och överskottsmålet går inte riktigt ihop.

Detta är ett skäl till att röster har höjts för ett slopande av överskottsmålet. Men det finns också andra orsaker: allt fler vill att de offentliga finanserna ska kunna gå med underskott, så att man på den vägen kunna stimulera ekonomin. De låga räntorna gör det också möjligt för staten att låna i det närmaste gratis.

Anhängarna av dagens finanspolitiska ramverk har därför fått anledning att skärpa argumenten. Deltagarna vid mötet hos Fores var främst sådana som har varit med länge och hunnit uppleva åtskilliga kriser i ekonomin.

Utländsk gäst var den belgiske ekonomen Xavier Debrun, som dock konstaterade att finanspolitiska regler inte alltid ger så mycket effekt. Men detta gäller nog mer inom andra EU-länder än i Sverige. Bland svenska ekonomer, oavsett vad de i övrigt tycker om ramverket, råder ingen större oenighet om att det har gett effekt.

Längst i diskussionen gick Lundaprofessorn Lars Jonung som inte bara vill behålla överskottsmålet, utan också sänka nivån på skuldankaret till 25 procent av BNP. Argumentet är att en så låg offentlig skuldsättning skulle ge möjlighet för Sverige att möta djupa kriser i ekonomin – det blir alltså fråga om ett slags försäkring.

Lika långt vill skatteekonomen Åsa Hansson, också från Lunds universitet, inte gå. Hon diskuterade istället under vilka omständigheter som det kan vara rätt att bryta mot ramverket och släppa fram stora offentliga underskott.

Någon vilja till sådant kunde dock inte skymtas hos förre finansministern Erik Åsbrink (S) eller Moderaternas ekonomisk-politiska talesperson Elisabeth Svantesson, som båda fann tidpunkten fel att tala om uppluckringar.

Denna relativt stora enighet bör dock inte misstolkas. Bland ekonomer finns andra som ifrågasätter det finanspolitiska ramverket, med argumentet att det har byggts utifrån förutsättningar som inte längre gäller. Om Sverige skulle gå in i en djup lågkonjunktur kommer den ståndpunkten att framföras med allt större skärpa.

Samtidigt handlar det om politik. Inom delar av LO finns ett växande missnöje med hur regeringen sköter ekonomin, samtidigt som man oroar sig över det sviktande opinionsstödet för Socialdemokraterna. Därifrån växer kraven på att det finanspolitiska ramverket ska rivas upp och ersättas med en allmänt mer expansiv politik.

Därför får man räkna med en allt hårdare debatt om de regler som styr den ekonomiska politiken. Statsminister Stefan Löfven och finansminister Magdalena Andersson har hittills avstått från att bemöta kritik som kommer från deras egna led. Det är en defensiv hållning som i längden inte fungerar.

Johan Schück

Jag är journalist med bred samhällsekonomisk inriktning. Mina intressen gäller främst makroekonomi, ekonomisk politik och internationell ekonomi.

Tel. 070 620 1138
Epost: johan.schuck@johanschuck.se

Nya artiklar

Ljusare tider väntar efter coronakrisen

Vi lever för tillfället i en mörk period. Men ljuset syns ändå vid horisonten och pekar mot att 2021 blir ett bättre år. Ekonomin...

Riksbankens balansgång: hur möta dagens kris utan att skapa nya kriser?

Riksbanken utökar sina köp av värdepapper för att dämpa följderna av coronapandemin. Problemen lindras på kort sikt, men ekonomin blir mer sårbar i ett...

En revolution – men då går hemarbetet för långt

Många känner att de är mer produktiva när de jobbar hemifrån. Men lagom är bäst. Därför finns det anledning att tänka efter när en...

Farlig period för USA och världen när Trump kämpar för att sitta kvar

Den närmaste tiden blir kritisk för USA och världen. Donald Trump har inte gett upp, utan prövar varje sätt att stanna kvar som president....

En genomgripande skattereform är önskvärd, men verkar politiskt omöjlig

Det svenska skattesystemet är moget för en genomgripande reform. Men hittills har inget hänt, eftersom den politiska viljan till en bred uppgörelse saknas. Ekonomen...