Det finns ingenting att skryta med vad gäller Sveriges hittillsvarande sjukdomsbekämpande insatser mot covid-19-viruset, menar gästskribenten Hubert Fromlet som är affilierad professor vid Linnéuniversitetet. Här framför han flera förslag till förbättringar.
Min avsikt här är inte att här göra upp en lång lista med förslag till förbättrad coronabekämpning. Som ekonom har jag inte kunskaper nog att fördjupa mig i virusrelaterade detaljfrågor. Däremot hoppas jag att efter många års akademisk analys och forskning ha uppnått viss förståelse för institutionella frågor.
Skapa bättre institutionella förutsättningar!
Min slutsats är att det lönar sig att satsa på institutionella förbättringar i kampen mot coronaviruset och kommande virala utmaningar.
Institutionell forskning är mycket viktig. Fyra ekonomer med denna inriktning har redan fått Riksbankens ekonomipris (något felaktigt kallat Nobelpriset i ekonomi).
En av dem är Douglass North. Han definierar institutioner med följande ord:”Institutions are the humanly devised constraints that structure political, economic and social interaction. They consist of both informal constraints (sanctions, taboos, customs, traditions, and codes of conduct), and formal rules (constitutions, laws, property rights). Throughout history, institutions have been devised by human beings to create order and reduce uncertainty in exchange…”.
Institutioner strukturerar enligt North nödvändiga politiska, ekonomiska och sociala samspel – vilket jag ser som användbart också i corona-sammanhang. Till det sociala samspelet hör givetvis också interaktionen mellan politik och människor. På just denna punkt finns ett stort förbättringsbehov.
För egen del är jag mycket bekymrad över bristen på institutionell insikt hos Folkhälsomyndigheten, regeringen och den politiska oppositionen. Även media hade sedan förra senvintern kunnat spela en mer aktiv roll i detta sammanhang. Djupdykande coronaanalyser har hittills framstått som en bristvara i media. Det känns också, med få undantag, som om vetenskap och forskning fått alltför lite plats i den svenska coronadebatten. Jag saknar helt enkelt den grävande journalistiska nyfikenhet som bör leda till mer än ren faktarapportering.
Transparens, öppenhet och ärlighet
Med denna kortfattade kritik skapas länken till institutionellt tänkande. Transparens, öppenhet och ärlighet tar jag här som tre exempel på viktiga beståndsdelar av den institutionella forskningsgrenen.
God transparens är en nyckelfaktor i varje välfungerande demokrati. Här finns påtagliga brister framför allt i Folkhälsomyndighetens rapportering. Webbsidan är krångligt strukturerat och en del coronastatistik svårt att hitta, i synnerhet för ovana webbanvändare med ett sådant sökintresse. Viktig statistik når följaktligen inte fram till en bredare allmänhet, eftersom den statistiska rapporteringen vid presskonferenserna inte heller förmedlar tillräcklig siffermässig upplysning. Det gäller dessutom att ge media ett mer omfattande och lättillgängligt statistiskt underlag och den vägen underlätta djupare och bredare analyser. Även Folkhälsomyndighetens egna studier borde presenteras bättre och troligen utökas.
Normalt sägs det att allmänheten inte bör överlastas med siffror, men den varningen behövs knappast i dessa coronatider. Det vore direkt fel att underskatta människornas förmåga att ta till sig regelbundet återkommande coronastatistik. Denna måste dock paketeras på rätt sätt, vilket man exempelvis klarar bra i Norge (https://www.fhi.no/en/publ/2020/weekly-reports-for-coronavirus-og-covid-19/). Kanske saknar Folkhälsomyndigheten, onödigt nog, resurser för att fixa bättre och bredare kommunikation med befolkningen.
Öppenhet är en annan viktig institutionell faktor, i viss mån kopplad till transparens. Bristande öppenhet handlar om undanhållande av relevant information. Händer detta kan känslan uppstå att regeringen och Folkhälsomyndigheten vet mer av allmänt intresse än vad de vidarebefordrar till allmänheten.
På den punkten tror jag dock att en viss förbättring har påbörjats. Äntligen talar Folkhälsomyndighetens virusexperter och regeringspolitiker tydligare och allvarligare om coronautvecklingen än för två till tre månader sedan, när man efter varje liten nedgång eller utebliven uppgång av antalet nya infektioner använde sig av orden ”trendbrott” eller ”platå”. Fokus låg alltför länge på kortsiktiga förändringar – och för lite på nivåer. Det kan tolkas som bristande öppenhet.
Gränsdragningen mellan bristande öppenhet och ärlighet kan också vara flytande. Otillräcklig ärlighet upplevde jag exempelvis under 2020 i Folkhälsomyndighetens riskbedömningar, vilka mestadels lade för mycket vikt på nuläget på bekostnad av djupare expansionsrisker för coronaviruset.
Man kan undra varför regering och myndigheter fortfarande inte ger allmänheten tillräckligt upplysande information om exempelvis coronavirusets och mutanternas fördubblings- eller spridningstempo. Beteendevetenskapligt kallas detta ”preference for certain news”. Haltande statistiska tillämpningar och jämförelser – speciellt avseende tidsfaktorn för jämförelser – kunde speciellt i höstas några gånger tolkas som otillräcklig ärlighet.
Tillit bör inte utmanas!
Som en bra sammanfattning kan en av världens ledande ekonomer citeras, Berkeley-ekonomen Barry Eichengreen. Han skrev nyligen i en av den finska centralbankens publikationer: “…trust and confidence in government are important for the capacity of a society to organize an effective collective response to an epidemic. Yet there is also the possibility that experiencing an epidemic can negatively affect an individual’s confidence in political institutions and trust in political leadership with negative implications for this collective capacity…”.
Det är precis vad jag syftar på. Mina tre presenterade institutionella faktorer påverkar allmänhetens tillit gentemot politik och myndigheter.
Risken för försvagad tillit växer när institutionell forskning inte konsekvent tillämpas. Förbättringar är alltid möjliga. Tillit är och förblir en av hörnstenarna i en ambitiös demokrati.
Hubert Fromlet, affilierad professor vid Linnéuniversitetet