Sedan slutet av 1900-talet har Sverige klarat sig bättre när andra länder har råkat i kris. En orsak är att vi skaffat oss breda skyddsvallar, bland genom starka offentliga finanser. Men nu diskuteras det på allvar om dessa buffertar ska tas ner, eftersom de kan tyckas onödiga.
För drygt 30 år sedan gick Sverige in i en depression som bland annat ledde till 500 procents ränta. Felet var till stor del vårt eget, eftersom vi försökt behålla en fast kronkurs samtidigt som inflationen var högre än i omvärlden. Bankerna gick överstyr och fick räddas av staten, medan arbetslösheten steg till tvåsiffriga tal.
Denna svenska kris ledde till nyttiga men dyrköpta lärdomar. En av dem var att inflationen måste hållas ner, en annan att det finansiella systemet – framför allt bankerna – måste noga övervakas. De offentliga finanserna fick inte, ens i kristider, gå med stora underskott och bygga upp väldiga berg av skulder.
Ett viktigt sätt att skydda sig mot övertramp var att sätta upp normer. Vi fick ett inflationsmål på två procent som övervakades av en självständig Riksbank. Finansinspektionen satte upp en rad regler för bankerna och deras utlåning. De offentliga finanserna förseddes med ett överskottsmål och ett mål för skuldsättningen.
En del normer var ganska grovt tillyxade. Inflationen kunde i stället ha legat på en eller tre procent, men Sverige gjorde som andra länder och valde två procent. Överskottsmålet för de offentliga finanserna sattes först på 2,0 procent av BNP, sett över en konjunkturcykel, men sänktes sedan till 0,33 procent. Ändå var denna regel betydligt strängare än vad som tillämpades i euroländerna.
Men det viktigaste var inte de exakta sifforna, utan den beslutsamhet som de markerade. En ny djup kris skulle till nästan varje pris undvikas, vilket för Sveriges del också blev fallet. De följande globala kriserna, däribland finanskrisen 2007-2009 och den påföljande eurokrisen samt covidkrisen 2020-22, blev lindrigare än i många andra länder.
Justeringar av normerna har ibland behövts, men utan att deras innebörd därför försvunnit. Just nu pågår en översyn av det offentliga överskottsmålet som ser ut att leda till ett balansmål, alltså att budgeterna ska visa ett saldo på noll procent sett över en konjunkturcykel. Av de åtta riksdagspartier som ingår i den parlamentariska utredningen har nu sex partier – alla utom Vänsterpartiet och Miljöpartiet – stannat för denna lösning.
Vänsterpartiet och Miljöpartiet vill däremot ge utrymme för större finanspolitisk expansion, framför allt genom upplåning av kapital till offentliga investeringar. Denna uppfattning har företrädare även bland Socialdemokraterna, liksom en del ekonomer.
Utredningen ska bli klar senast den 15 november, men huvuddragen är redan färdiga. Därför är det inte konstigt att debatten har satt igång, även om allt material ännu inte är presenterat. Mycket handlar om allt som man tror sig få råd med genom att låna till investeringar, vilket leder till långa önskelistor av både investeringar och välfärdsreformer.
En hel del av detta är uppenbart orealistiskt, särskilt som satsningarna ska gälla ekonomiskt motiverade investeringar. Det är åtskilligt som är önskvärt men inte klarar så stränga kriterier. Dit hör exempelvis varken utökat militärt försvar eller förbättrad skolutbildning, även om dessa på andra sätt är motiverade.
Hittills handlar det dock mycket om ideologi: att staten ska utöka sitt revir till fler områden. Detta låter sig knappast göras genom väldiga skattehöjningar, men kan ske genom offentlig upplåning där den synliga kostnaden länge kan döljas. Liknande gäller för stora satsningar, exempelvis på nya järnvägar som knappast kommer att bära sina kostnader.
Den perioden som ska omfattas av det nya finanspolitiska ramverket gäller 2027-2034. Det är en tid som ännu är svår att överblicka, även om man kan förutse ett stort behov av klimatinvesteringar och demografisk omställning.
Men pengar är inte det enda som behövs! För alla angelägna satsningar behövs arbetskraft, i en omfattning som för närvarande saknas. Frågan om invandring måste snart tas upp igen, eftersom svenskar inte ensamma kan klara hela förändringen.