Regeringen styr landet, men gör det med en budget för 2022 som har bestämts av oppositionen. Båda parter delar därför ansvaret för den finanspolitik som bedrivs under valåret. Väljarna vet inte vem som ska ställas till svars.
I Natofrågan står statsministern Magdalena Andersson och oppositionsledaren bakom samma linje att Sverige ska ansöka om medlemskap i alliansen. De ställer upp på gemensamma presskonferenser för att försvara sin uppfattning.
Det är ovanligt med en sådan samverkan som manifesterar enighet mellan regeringen och oppositionen i en för landet mycket viktig fråga. Nu råder en säkerhetspolitisk borgfred, även om några mindre partier inte deltar. I ett känsligt säkerhetspolitiskt läge är det ingen tvekan om att detta är bra för Sverige.
I finanspolitiken delar Magdalena Andersson och Ulf Kristersson också ansvar, fastän på ett annat och betydligt sämre sätt. De är oeniga och hade i slutet av förra året en strid om budgeten där oppositionen vann riksdagens omröstning, men regeringen kunde ändå sitta kvar. Båda delar nu ansvaret för den finanspolitik som bedrivs under valåret 2022.
Genom det inträffade har oppositionen tagit ett stort ansvar för finanspolitiken. Den har ju fått bestämma över statsbudgeten som utgör själva styråran för landets ekonomiska politik.
Men Socialdemokraterna bär också betydande ansvar, eftersom de stannade i regeringsställning för att styra med en borgerlig budget. Magdalena Andersson motiverade det med att finanspolitiken – trots den borgerliga framgången – förblev oförändrad, jämfört med vad regeringen föreslagit i sitt ursprungliga budgetförslag.
Finanspolitiska rådet konstaterar i årets just publicerade rapport att den finanspolitiska bedömningen inte skilde mycket mellan regeringen och oppositionen. Bägge ansåg att de offentliga finanserna skulle visa ett underskott på -0,7 procent av BNP under 2022, med motivering att detta skulle underlätta återhämtningen efter coronakrisen.
Från Finanspolitiska rådet, som leds av förre riksbankschefen Lars Heikensten, utsätts nu denna finanspolitiska bedömning för starka invändningar. Skälet är att Sveriges ekonomi redan vid slutet av förra året var inne i återhämtning där det inte behövdes ytterligare offentliga underskott. Sådant var motiverat mitt i coronakrisen, men efter krisen borde man sedan ha sett till att snabbt minska underskottet.
Regeringen klandras också för sitt sätt att leda finanspolitiken, framför allt genom att den har lagt fram ett stort antal ändringsbudgetar under det senaste året. Likaså är rådet kritiskt mot regeringens, enligt dess mening, lättvindiga hantering av budgetens utgiftstak. Rådet framhåller att en sådan budgetprocess riskerar att bli splittrad och svag, på ett sätt som försvårar en samlad prövning av utgifter i budgetarbetet.
Sammantaget uttrycker Finanspolitiska rådet sin oro för att det finanspolitiska ramverket kan vara på väg att undermineras.
Det är en allvarlig kritik som träffar både regeringen och oppositionen. Men hittills har den inte fått något riktigt fäste, delvis beroende på att annat som Natofrågan dominerar debatten.
Men en annan förklaring kan vara att alla nog inte är lika bekymrade över läget vad gäller finanspolitiken. På senare tid har det blivit allt vanligare med krav på omprövning av de finanspolitiska reglerna. Argument som ofta framförs är att Sverige numera har starka offentliga finanser och att det inte längre är lika viktigt att hålla på strama budgetar, särskilt som det är lätt för staten att få låna.
Den tanken behöver inte vara helt fel. En regelförändring kan vara motiverad när det gäller möjligheterna att hitta annan finansiering av offentliga investeringar än enbart med skattepengar. Det kan till exempel gälla omfattande klimatsatsningar eller en skyndsam förstärkning av det militära försvaret.
Däremot skulle det leda brant utför om staten börjar låna till reformer som annars inte ryms inom budgeten. Följden blir då att de offentliga finanserna försvagas på ett sätt som minskar Sveriges motståndskraft inför kommande ekonomiska kriser. Att många andra länder redan gör det misstaget är inget att efterlikna.
Det parlamentariska läget har också betydelse. I nuvarande situation, med en svag minoritetsregering och stor partisplittring i riksdagen, behövs strikta regler för finanspolitiken för att hindra övertramp. Även efter höstens val kan det förhålla sig på liknande sätt, oavsett om det blir Magdalena Andersson eller Ulf Kristersson som ska bilda regering.
Därför finns starka skäl att vänta med en översyn av reglerna för finanspolitiken tills de politiska förutsättningarna har klarnat. I dagsläget, där det är oklart vem som har ansvaret för statens budget – regeringen eller oppositionen, skulle definitivt inte vara rätt tillfälle.