Inflationen har passerat botten och är på väg uppåt. Med det mått som Riksbanken främst brukar följa var inflationstakten 1,5 procent under maj, jämfört med tolv månader tillbaka i tiden. Om man i stället räknar från april till maj, så rör det sig en prisökning med 0,9 procent under en enda månad.
Uppgången i priser räcker inte för att Riksbanken ska höja styrräntan vid sitt möte i nästa vecka. Normalt sett gäller ju att inflationen ska sikta mot ett mål på 2,0 procent och dit är det ju en bit kvar. Dessutom kan ju de svaga konjunkturutsikterna delvis ses som en följd av störningarna på de internationella marknaderna för olja och gas.
Om blockaden av Hormuzsundet och kriget mellan USA och Iran upphör så kan man räkna med att inflationen faller tillbaka. En uppgörelse ser ut att dröja, men kan komma redan i sommar. Sedan tar det visserligen ganska långt tid innan transporterna av olja och gas återupptas, men viktigast kan ändå vara att förväntningarna påverkas i rätt riktning.
Men om detta är en potentiell plusfaktor, så finns det också negativa faktorer som döljer att inflationen är högre än vad den ser ut vara. Det beror på att regeringen har satt in flera finanspolitiska åtgärder som tillfälligt ska hålla ner priserna, men inte ändrar den bakomliggande situationen.
Halveringen av momsen på livsmedel är ett exempel på detta. Argumentet för denna åtgärd var att matpriserna var på väg uppåt, bland annat beroende på ökade kostnader för gödningsmedel i jordbruket. Regeringen valde då att sänka matmomsen till hälften och krävde att konsumentpriserna ska justeras ner i motsvarande grad.
Detta betyder att butikspriserna, åtminstone tillfälligt, inte längre ska bestämmas av handeln – utan genom politiska beslut. Följderna blir då också att inflationen, med konstlade medel, hålls ner vilket påverkar statistiken. Det är en subvention som sätter prismekanismen ur spel och som längre fram blir svår att slopa.
Med tanke på politikernas oklara svar på frågor om hur länge som halveringen av matmomsen ska gälla, är det svårt att veta om det rör sig om en tillfällig eller mer varaktig subvention. Inte ens finansminister Elisabeth Svantesson, som har lagt förslaget, kan i efterhand ge tydligt besked om detta.
Priserna på bensin och diesel har på liknande sätt hållits ner med tillfälliga skattesänkningar. Det kan tyckas förståeligt, med tanke på de hushåll som behöver egen bil för att klara sina transporter. Men samtidigt går regeringens åtgärder tvärtemot den fastlagda målsättningen att gradvis avveckla Sveriges fossilberoende. Där hade en subvention av eldrivna bilar kunnat vara en åtgärd som långsiktigt leder mer i rätt riktning.
Men improviserade bidrag med skattemedel leder lätt till krav på flera stöd. Av rättviseskäl ska nu även kollektivtrafik, som i regel redan är kraftigt subventionerad, ges ett extra understöd så att priserna kan halveras. Följden blir även då att inflationen hålls tillbaka med konstlade medel.
Ändå verkar det troligt med en återgång till mer marknadsbestämda priser under 2027, åtminstone om världsekonomin tas ur den kris som följer av läget i Mellanöstern. Men när subventionerna i så fall försvinner så blir resultatet att inflationen tar ett hopp uppåt, vilket kan uppfattas som chockartat.
Det är oklart på vilken nivå som inflationen skulle hamna utan de tillfälliga skattesubventionerna. Men det mesta talar för att det rör sig om mer än inflationsmålet på 2,0 procent. Handelsbankens ekonomer räknar i en färsk kommentar med 2,6 procent, vilket ge kan viss vägledning.
Hur som helst får vi vara beredda på stigande levnadskostnader, troligtvis i kombination med räntehöjningar, tills ekonomin har kommit i balans igen. Det här gäller ingen avlägsen framtid, utan handlar om vad som kan hända redan i början av nästa mandatperiod. Dessa kärva framtidsutsikter borde diskuteras nu inför valet, i stället för att komma som en överraskning snart efteråt.