Den svenska ekonomin befinner sig inte någon kris som motiverar nödåtgärder. I en ny prognos från OECD spås Sverige växa med 1,9 procent i år och 2,5 procent under nästa år. Det är bättre än i de flesta europeiska länder.
Framtiden är visserligen alltid osäker och nu gäller det mer än annars. Den globala konjunkturuppgången har fördröjts, senast av det krig som pågår mellan USA och Iran. Ingen vet när Hormuzsundet kommer att öppnas för transporter av olja och gas.
Men även om världsekonomin drabbas av fler störningar, så betyder det inte att utsikterna enbart är mörka. För svensk del pekar det mesta på en gradvis återhämtning, även om den blir mer långsam i år än tidigare väntat. Detta är också vad OECD spår i sin nya prognos.
Det kommer inte som någon överraskning och flera prognosmakare har redan varit inne på samma spår. Det gäller faktiskt också den svenska regeringen i dess vårbudget som lämnades i april. Därefter har man justerat ner BNP-siffrorna för 2026, främst beroende på blockaden av Hormuzsundet.
Konjunkturuppgången blir troligtvis trögare i Sverige, liksom i många andra länder. Men det märkliga är hur regeringen tar detta till anledning att sätta in tillfälliga nödåtgärder som om det skulle handla om en djup ekonomisk kris.
Det började med halveringen av matmomsen som motiverades av att livsmedelspriserna var på väg uppåt. Åtgärden uppgavs vara tillfällig, men finansminister Elisabeth Svantesson har sedan antytt att denna skattesänkning kan bli permanent.
Det gick i så fall emot hennes tidigare påstående om att reformutrymmet redan var fullt utnyttjat och att det inte skulle bli fler tillfälliga åtgärder. Men snart visade det sig att mycket mer av det slaget var på gång från regeringens sida – och utan att oppositionen nämnvärt protesterade.
I vårbudgeten kom en tillfällig sänkning av skatten på bensin och diesel samt ett nytt tillfälligt el- och gasprisstöd. Därefter följde en extra ändringsbudget med ytterligare sänkta bensin- och dieselpriser, gällande från juli till november. Nya stöd, likaså tillfälliga, ska gå till kollektivtrafiken liksom till lantbruk, yrkesfiske, vattenbruk och flygbranschen.
Totalt sett rör det sig om nya kostnader på 17,3 miljarder kronor, förutsatt att det verkligen rör sig om tillfälliga åtgärder. I annat fall kommer insatserna förstås att kosta betydligt mer.
Finansministerns argumentation har också ändrats i riktning mot mer varaktiga insatser. Det visar sig bland annat genom att hon skyller behovet av nödåtgärder på att USA:s president Donald Trump har kvar mer än hälften av sin mandatperiod. Trumps ombytlighet kan, enligt henne, göra det nödvändigt att vänta tills hans återstående två och ett halvt år av presidenttiden har gått.
Statens finanser tillåter nu plötsligt att regeringen föreslår ofinansierade skattesänkningar eller nya bidrag, helt enkelt eftersom pengarna finns i statskassan. Något finanspolitiskt ramverk som lägger hinder för utökade budgetunderskott eller växande offentlig skuldsättning verkar inte längre finnas att ta hänsyn till.
Men frågan anmäler sig om det verkligen är av ekonomiska skäl som de tillfälliga åtgärderna nu har blivit så omfattande. Läget går ju inte att jämföra med åren med pandemi då Sveriges ekonomi gick med negativ tillväxt. I nuläget vet ingen om hushåll och företag verkligen kommer att använda tillskottet av pengar till konsumtion eller i stället välja att spara pengarna.
Samtliga tillfälliga åtgärder gäller perioden förbi det kommande riksdagsvalet, men inte mycket längre. Det kan ses som en märklig tillfällighet att behovet är störst just nu, jämfört med både tidigare och senare. Kan det finnas ett samband med regeringspartiernas problem med opinionen?
Oavsett vem som vinner valet kommer hålen som uppstår i de offentliga finanserna göra sig påminda under nästa mandatperiod, åtminstone genom att lånen ska betalas med ränta. Sverige kommer att bli ett mer skuldtyngt land, även om situationen inte blir lika desperat som i en del andra europeiska länder.
Ansvaret kommer då att främst läggas på den nuvarande statsministern Ulf Kristersson (M) och hans finansminister Elisabeth Svantesson (M). De har inte visat samma förmåga att hantera den ekonomiska politiken som på sin tid partikollegerna Fredrik Reinfeldt och Anders Borg. Dessa hade en verklig ekonomisk kris att möta och lyckades klara det utan att gröpa ur de offentliga finanserna.