Vid nyåret fyller euron fyller 20 år och Rumänien tar över som ordförandeland i EU. Men det är bara början på ett år där Europafrågorna blir av väldig betydelse. Hur det kommer att se ut när 2019 går mot sitt slut kan man bara gissa om.
Brexit är den viktigaste frågan. Den 29 mars ska Storbritannien lämna EU, såvida gällande planer ska följas. Men i den oreda som råder i brittisk politik kan man inte vara säker på vad som ska hända.
För det första är det oklart om Storbritannien och EU lyckas nå en uppgörelse i tid. I så fall kan det bli en relativt mjuk Brexit som visserligen ställer till stora problem, men där skadorna ändå går att begränsa. Men det verkar inte så sannolikt, eftersom premiärminister Theresa May hittills inte har vågat presentera det avtal som finns framförhandlat för det brittiska parlamentet.
En hård Brexit, utan uppgörelse mellan Storbritannien och EU, tycks då vara vad som väntar. Det skulle mycket kostsamt, främst för britterna men även för andra européer. Följden skulle bli tullar och handelshinder, liksom begränsningar i rörligheten över gränserna. Effekterna kan bli chockartade och åstadkomma ett kraftigt ekonomiskt bakslag, även för Sverige.
En ny brittisk folkomröstning om EU-medlemskapet kunde mycket väl resultera i ett ja, istället för nej-utslaget från juni 2016. I så fall kunde Storbritannien stanna i EU. Men det tycks vara långt dit, eftersom inget av de stora partierna, varken tories eller Labour, är intresserat av att låta väljarna ta ställning igen. För dem är den pågående interna maktkampen betydligt viktigare.
EU-valet den 23-27 maj blir nästa stora prövning. Allmänt väntas nationalistiska populistpartier i många länder gå starkt framåt och ta många fler mandat. Samtidigt ger valet en möjlighet för Frankrikes president Emmanuel Macron, som dock är försvagad på hemmaplan, att söka bredare stöd för sin Europavänliga politik.
Resultatet kan bli ett EU-parlament med mer splittrad sammansättning än hittills, då framför allt de kristdemokratiska partierna har dominerat. Det skulle försvaga EU-parlamentets ställning och göra det svårare att klara sommarens och höstens stora uppgift: att utse en ny EU-kommission efter Jean-Claude Junckers vars femåriga mandatperiod går ut i oktober. I den processen har parlamentet numera en central roll.
I slutet av oktober ska det även komma en efterträdare till Mario Draghi, ordföranden i Europeiska centralbanken (ECB) som har suttit i åtta år. Valet kommer i hög grad att bli en dragkamp mellan nord och syd inom euroområdet, där finländske Erkki Liikanen – numera chef för Finlands Bank – är en av de främsta kandidaterna.
Personfrågan är väsentlig, men ännu viktigare blir hur eurosamarbetet ska utvecklas. Från franskt håll, liksom från EU-kommissionen, finns förslag om en betydligt tätare integration med, bland annat, ett gemensamt finansdepartement. Opinionsläget inom EU talar starkt emot detta, men vad som istället ska hända är oklart. En näraliggande konkret uppgift borde vara att slutföra arbetet med bankunionen, där ett gemensamt insättarskydd fortfarande saknas.
Vad som blir av allt detta under 2019 är ännu höljt i dunkel. Men klart är att detta blir ett avgörande år för Europa. Sverige är inte fullt delaktigt, men berörs i högsta grad. Vi ska inte spela likgiltiga eller distanserade, utan behöver engagera oss i vad som pågår.