Inflationen låg på 1,3 procent i september, enligt SCB. På Riksbanken drar man nog en lättnadens suck över att siffrorna följer tidigare gjord prognos och inte blev ännu lägre som många bedömare hade väntat sig. Men klart är ändå man är långt ifrån inflationsmålet på 2,0 procent.
Riksbanken kommer nytt räntebesked om två veckor. Med de uppgifter om inflationen som nu har kommit är det tänkbart att man håller fast vid planen från tidigare i höstas att höja reporäntan från -0,25 procent till 0,00 procent vid slutet av året eller i början av nästa år. Det skulle i så fall vara sista chansen att lämna perioden med minusränta bakom sig och komma upp till nollräntenivå.
Men en sådan räntehöjning skulle mest bli symbolisk, eftersom Riksbanken mycket snart kan tvingas sänka reporäntan igen. Ett varningstecken är att inflationsförväntningarna rör sig nedåt. I Prosperas senaste mätning ligger de en bra bit under två procent, oavsett vilken tidshorisont som det gäller.
En räntehöjning innebär att Riksbanken riskerar sin trovärdighet som försvarare av inflationsmålet. Det vill man nog inte göra, med tanke på hur lång tid det kan ta att återvinna förtroendet.
Den enda rimliga anledningen att höja reporäntan skulle vara att Riksbanken står i begrepp att övergå till en mer flexibel syn på inflationsmålet, där man tillåter större avvikelser både uppåt och nedåt. Det finns goda skäl för en sådan omprövning, men det är knappast troligt att den kommer plötsligt och utan föregående diskussion.
Den parlamentariskt sammansatta Riksbanksutredningen ska bli klar i utgången av november, men där tycks alla utom Vänsterpartiets företrädare vara inställda på att behålla inflationsmålet i nuvarande utformning. Men det återstår att se om man vill ge utrymme för större flexibilitet än vad som har rått hittills.
Oavsett detta får man ändå räkna med att reporäntan kommer att sänkas igen när konjunkturen ytterligare försvagas. Utsikterna inför nästa år ser allt sämre ut i de indikatorer som presenteras. Senast gäller det inköpschefsindex för september som föll kraftigt, både i industrin och tjänstesektorn.
Konjunkturinstitutet, KI, spår i sin nya prognos att tillväxten i världsekonomin sackar från 3,6 procent under 2018 till 3,1 procent i år och 3,0 procent under nästa år. Det kanske inte verkar som så farligt. Men flera länder i Europa, däribland Tyskland, ser ut att drabbas relativt hårt.
För Sverige rör det sig också om en ganska djup nedgång: från 2,3 procents BNP-ökning i fjol till 1,2 procent under 2019 och 1,1 procent under 2020. Enligt KI kommer arbetslösheten att gå upp till mer än sju procent, samtidigt som sysselsättningen minskar något.
Redan denna situation ser ut att bli kännbar, men KI pekar på risker för ett betydligt sämre läge. Det rör sig framför allt om vad som kan inträffa i omvärlden, som Sverige med sin exportinriktade ekonomi är så beroende av. Här är tre av de främsta farorna:
Storbritannien kan redan i slutet av denna månad komma att lämna EU utan det finns något avtal om vad som sedan ska hända, vad som brukar kallas en hård Brexit. Ovissheten kring detta har redan en nedtryckande effekt på ekonomin. Men om hotet också skulle bli verklighet så väntar en betydligt värre situation som många inte är förberedda på.
Sveriges handelsutbyte med Storbritannien är visserligen inte så omfattande, utan det gäller cirka sex procent av den svenska varuexporten som i så fall skulle mötas med tullar. Men de indirekta effekterna kan bli betydligt större, bland annat beroende på Londons roll som internationellt finanscentrum. Faran för en global kris ska inte uteslutas.
Brittiske premiärministern Boris Johnson tycks helt inställd på ett brittiskt EU-utträde den 31 oktober, oavsett vad det kostar. Men parlamentet har redan stiftat en lag som ska hindra ett avtalslöst Brexit och utgången i den politiska maktkampen är fortfarande oklar. Resultatet kan bli en senare tidpunkt för EU-utträdet, men med fortsatt oklarhet om avtal med EU.
Handelskriget mellan USA och Kina pågår för fullt, med upptrappning av tullar och andra hinder från båda håll. Hittills har de negativa följderna varit mest påtagliga för kinesisk del, medan amerikanerna – som dragit igång konflikten – har kommit billigare undan.
Kina har tappat åtskilligt med export, vilket man försökt att motverka genom att låta sin valuta, reminbin, försvagas mot dollarn. Följden har ändå blivit en svagare kinesisk tillväxt vilket inverkar på exporten till Kina från andra länder. Tyskland tillhör de mest drabbade och det spiller i sin tur över på hela Europa.
Faran finns nu att konflikten mellan USA och Kina ytterligare skärps, liksom även att president Donald Trump i större utsträckning riktar de amerikanska handelshindren åt andra håll. Det kan gälla biltullar mot EU-länderna, vilket skulle bli ett hårt slag mot tysk – och även svensk – fordonsindustri.
Kriget i Syrien går in i en ny allvarlig fas när USA nu drar sig ur och lämnar plats för Turkiet. Men världsekonomin påverkas främst genom att konflikten har förgreningar till Persiska viken, där en viktig del av världens oljetransporter äger rum. Kampen där, med Iran och Saudi-Arabien som huvudaktörer, kan på nytt betyda att oljeutförseln blockeras.
Oljemarknaden har reagerat med högre priser, efter de störningar som förekommit tidigare i år. Men eftersom USA numera inte är beroende för egen del av olja från Mellanöstern är det amerikanska intresset av att engagera sig i konflikten ganska måttligt. Faran för ett krig med Iran tycks, trots alla hotelser som framförs, inte vara överhängande.
Det hindrar inte nya strider, som i så fall påverkar oljepriset även internationellt. För svensk del gäller det främst priset på drivmedel som bensin och diesel, men spridningseffekterna blir mer omfattande. Exempelvis kan andra länder med större oljeberoende få sin ekonomi försvagad, vilket leder till minskad efterfrågan på svenska exportprodukter.
Om ett eller flera av dessa hot blir verklighet, kan Sveriges utsikter snabbt försämras. Inför detta perspektiv vill KI se en hög beredskap att lägga om den ekonomiska politiken i mer expansiv riktning. Eftersom Riksbanken numera har begränsade möjligheter till räntesänkningar, handlar det främst om regeringens finanspolitik.
Vad det konkret skulle gälla är att regeringen lägger fram en tilläggsbudget, kanske redan i januari. Den kunde då innehålla sådant som ökade bidrag till kommuner och regioner (landsting), som annars riskerar att snabbt hamna i förvärrad ekonomisk knipa. Ett annat möjligt inslag är ökade offentliga investeringar, exempelvis i olika slags infrastruktur.
Expansiv finanspolitik av det slaget kan tillfälligt användas för att möta ett plötsligt ras i efterfrågan, på liknande sätt som vid finanskrisen för tio år sedan. Enligt KI skulle resultatet bli att nedgången i ekonomin kan dämpas, samtidigt som kostnaden för de offentliga finanserna kan visa sig begränsad. Men rör sig då om avgränsade insatser, inte om någon allmänt mer lössläppt finanspolitik som okontrollerat låter budgetunderskott och statsskuld växa.
Den politiska situationen i Sverige är dock sådan att regeringen inte på egen hand kan driva igenom en mer expansiv finanspolitik. Om något ska göras är det istället fyra partier, varav två utanför regeringen, som måste komma överens. Det kan vara ett hinder för snabba åtgärder när sådana skulle behövas.
Därför gäller det att beredskap för en mer expansiv finanspolitik byggs upp redan nu i höst. Det blir ett prov på ledarskap för de fyra partiernas företrädare att inte i första hand ta tillfället att driva igenom sina egna krav. Här gäller det något som är viktigare: hur Sverige ska undgå att än en gång hamna i en djup ekonomisk kris.