Esther Duflo, kvinnan som är yngst bland alla ekonomipristagare

Esther Duflo. Foto: Kris Krüg.

Äntligen, kan man utbrista! För andra gången någonsin får en kvinna ekonomipriset till Alfred Nobels minne.

Esther Duflo, som är från Frankrike men verksam i vid forskningsinstitutet MIT (Massachusetts Institute of Technology) i USA, har länge funnits i förhandsdiskussionerna och är en välmeriterad pristagare. Hon delar priset med Abhijit Banerjee, född i Indien och även han vid MIT, och Harvardekonomen Michael Kremer. Aningen pikant är att den förstnämnde av dessa två är hennes make – något som inte nämndes vid Vetenskapsakademiens presskonferens.

Men detta förhållande borde inte förta deras ställning som ekonomipristagare, lika litet som det gjorde när makarna Marie och Pierre Curie fick nobelpriset i fysik vid början av 1900-talet. Även i denna gång rör det sig om ett par som utfört stora delar av sin banbrytande forskning tillsammans.

Speciellt för i år är också att pristagare är ovanligt unga: Esther Duflo är 46 år och därmed den yngsta ekonomipristagaren någonsin. Abhijit Banerjee är 58 år och Michael Kremer är 54 år.

Inte heller deras prisbelönta arbete är särskilt gammalt, sett i ett nobelprisperspektiv. Det har 20-25 år på nacken, vilket är kortare än vad som ofta har varit fallet. Men så handlar den också om något så modernt som fältexperiment inom ekonomisk forskning, med särskild inriktning på fattigdomsbekämpning.

Fattigdom är förstås inget nytt, utan har funnits i hela mänsklighetens historia. Men det nya var de tre pristagarnas angreppssätt: att gå ut i verkligheten och pröva olika sätt att attackera problemet. Så har ekonomer inte brukat göra, utan det vanliga är istället att de undersöker och analyserar på distans.

Men experimenten har visat sig vara ett fruktbart sätt att vinna ny kunskap, till exempel om hur skolan i fattiga länder kan nå bättre resultat. Det visade sig att fler läroböcker eller fria skolmåltider inte hjälpte, medan en mer nivåanpassad undervisning – där man tar större hänsyn till varje elevs egna förutsättningar – gjorde det. Resultatet blev likartat, oavsett om undersökningen gjordes i Kenya eller i Indien.

En annan generell slutsats är att lärarnas engagemang spelar stor roll. Det visade sig då att det bästa jobbet görs av lärare med korttidskontrakt, med möjlighet till förlängning – jämfört med dem som har en tryggare och mer långsiktig anställning. Förbättrad styrning från skolmyndigheternas sida ger bättre utbyte än om man allmänt tillför mer resurser.

Andra undersökningar som har gjorts av de tre pristagarna gäller hälsovård i fattiga länder. Där visade det sig att människor ofta är ovilliga att delta i förebyggande åtgärder, till exempel vaccinering, om de inte lockas med något. På indiska landsbygden fick man upp befolkningens deltagande genom att ge en enkel bonus, i form av en påse linser, för varje barn som vaccinerades.

Människors rationalitet är begränsad, i fattiga såväl som i rika länder. Därför fungerar inte subventioner, exempelvis av konstgödsel som höjer produktiviteten i jordbruket, om de låga priserna är varaktiga. Däremot blir reaktionen en annan ifall subventionerna är tidsbegränsade – då blir bråttom att utnyttja förmånen innan den tas bort.

Dessa forskningsresultat och många fler går att använda vid utformningen av en politik för fattigdomsbekämpning. Det betyder att åtgärder kan riktas rätt och göras mer effektiva, istället för att bli slag i luften. Pristagarna har därmed inte enbart bidragit till teori och metodutveckling, utan också gjort insatser av praktisk betydelse.

Frågan är ändå ofrånkomlig: kan det vara rätt att experimentera med dem som är fattiga? Det kan uppfattas som att forskarna, trots att de befinner sig ute i verkligheten, ser människor uppifrån.

Alternativet är som regel att istället försöka bedöma effekterna av olika åtgärder på distans, ofta med hjälp av bristfällig statistik och filtrerad information. Detta är knappast bättre eftersom det leder till ineffektivitet i så viktiga verksamheter som skolor och hälsovård.

Trots att stora framsteg har gjorts går hälften av världens barn ur skolan utan att lärt sig ordentligt att läsa, skriva och räkna. Varje år dör fem miljoner barn under fem år av sjukdomar som man kan förebygga eller bota med billiga behandlingar.

Det finns, med andra ord, en väldig förbättringspotential. Årets ekonomipristagare har visat på olika sätt att komma närmare gränsen för vad som, med ganska enkla medel, är möjligt att åstadkomma.

Se även min tv-kommentar i EFN på https://www.efn.se/nyhetsrummet/schuck-om-ekonomipriset-14-okt-2019/