Varför höjde Riksbanken reporäntan strax jul, trots att inflationen inte nådde upp till målet på 2,0 procent och konjunkturen var på väg nedåt?
Den frågan skulle få sitt svar genom mötesprotokollet, när det publicerades idag. Men vid en läsning framgår att det inte finns någon riktigt enhetlig motivering.
Röstsiffrorna i Riksbankens direktion var att fyra ledamöter röstade för en räntehöjning från -0,25 procent till 0,0 procent, medan två ledamöter röstade emot. Men inom både grupperna finns olikheter i hur man resonerar.
Mest intressant just nu är nog hur man tänker inom den majoritet som drev igenom beslutet. Protokollet visar att det skiljer sig en hel del.
Riksbankschefen Stefan Ingves anser att penningpolitiken har kommit in i ett slags vänteläge, där det inte ser ut att komma några ytterligare ränteförändringar på ganska länge. I den situationen vill han passa på att lämna minusräntan innan det är för sent. Nollränta är ”en bättre utsiktspunkt”, framhåller han.
Ingves väljer då att ”lämna tiondelarna därhän” och hävdar att inflationen utvecklas i linje med målet och måluppfyllelsen är god. När det gäller konjunkturen finns det som alltid en osäkerhet, men där menar han att Riksbanken kan parera utvecklingen genom att öka eller minska sina köp av statsobligationer – hellre än att ändra reporäntan.
De andra ledamöterna inom majoriteten argumenterar delvis annorlunda.
Vice riksbankschefen Martin Flodén motiverar räntehöjningen med att den ska bidra till att stabilisera kronkursen som, enligt honom, har kommit att försvagas för mycket. Han är samtidigt öppen för att återgå till en lägre reporänta, om inflationen skulle utvecklas svagare än väntat.
Hans kollega Henry Ohlsson poängterar däremot att det är ”en god idé att inte ha negativa räntor om man inte nödvändigtvis behöver ha det”. Ett skäl är att allmänheten tycker att det är underligt med minusräntor, oavsett hur mycket som ekonomer försöker övertyga om motsatsen.
Cecilia Skingsley, numera förste vice riksbankschef, hävdar å sin sida att många som utifrån följer Riksbanken har missförstått skälen till räntehöjningen. Enligt henne finns ingen särskild ambition att lämna minusräntan bakom sig. Tvärtom ser hon ”det som sannolikt att reporäntan återigen kan bli negativ, om konjunktur- och inflationsutsikterna tydligt försämras”.
Alla fyra inom majoriteten efterlyser en närmare analys av negativa räntors långsiktiga effekter. Några av dem framför också egna uppfattningar i frågan.
Stefan Ingves menar att minusräntor kan få mindre genomslag framöver när hushållen redan har tagit chansen att öka sin skuldsättning och knappast kan göra det så mycket mer. Martin Flodén uttrycker sig mer allmänt och menar att ”styrräntan är nära sin effektiva nedre gräns”, vilket betyder att räntesänkningar till minusnivåer inte ger någon större inverkan på den svenska ekonomin.
Även vice riksbankschefen Anna Breman – en av de två reservanterna mot räntehöjningen – uttrycker bekymmer för negativa räntors långsiktiga sidoeffekter. Den andre reservanten Per Jansson vill istället att det ska klargöras att Riksbanken inte i fortsättningen ”betraktar nollräntan som den nya nedre gränsen för reporäntan” – han vill alltså att man utan svårighet ska kunna återgå till minusränta igen.
Att Anna Breman och Per Jansson har olika ståndpunkter blev dock tydligt redan när räntehöjningen meddelades för snart tre veckor sedan, eftersom de hade skrivit olika reservationer.
Anna Breman förklarade då att hon ville avvakta med räntehöjningen till första halvåret 2020 och sedan fortsätta med ytterligare höjningar ungefär en gång per år under 2021 och 2022.
Per Jansson angav däremot ingen tidpunkt för när reporäntan borde höjas, utan betonade att det borde ske när förutsättningarna att klara inflationsmålet har blivit bättre.
I protokollet ges båda tillfälle att utveckla sin argumentation. Anna Breman förklarar att hon anser konjunkturutvecklingen alltför osäker för en räntehöjning i december och att hon hoppas på en stabilisering under första halvåret 2020. Per Jansson är bekymrad över att inflationen inte väntas komma upp till målet under de närmaste åren och befarar att räntehöjningen ska göra det ännu svårare att nå dit.
Varken majoriteten eller minoriteten står därmed för någon enhetlig linje. Det betyder att Riksbanksdirektionen knappast behöver bli uppdelad i två läger, såsom den var under första delen av 2010-talet då striden rasade mellan Stefan Ingves och dåvarande vice riksbankschefen Lars EO Svensson.
Denna gång kan man vänta sig att direktionen håller ihop bättre, åtminstone så länge som det inte verkar behövligt med fler ränteändringar. Penningpolitiken är i vänteläge, som Stefan Ingves uttrycker det. Då är det inte särskilt svårt för honom att få sin vilja igenom.
Om det blir en djup lågkonjunktur skulle dock situationen kunna ändras avsevärt. I så fall blir det svårt för Ingves och andra som helst vill hålla fast vid nollräntan. Istället kan det bli aktuellt med en eller flera räntesänkningar, även om flera i direktionen hyser tvivel om minusräntors gynnsamma effekter.