Igår, tisdag, kom Internationella valutafonden, IMF, med prognosen att Sveriges BNP kommer att falla med 6,8 procent under 2020, till följd av coronakrisen. Idag, onsdag, lägger finansminister Magdalena Andersson fram en bedömning där årets nedgång i BNP blir 4,0 procent. Båda kan inte ha rätt, men vem har mest fel?
Osäkerheten är mycket stor, men ändå talar det mesta för att Magdalena Andersson och den svenska regeringen ligger längst från verkligheten. Deras bedömning gjordes redan i slutet av mars och presenteras nu för andra gången, utan några ändringar.
Men mycket har hänt i ekonomin under de senaste veckorna och de flesta händelser har inte varit till fördel. Det har kommit en rekordsnabb ökning av varslen om uppsägningar och företagskonkurserna rusar i höjden. Samtidigt talar statsminister Stefan Löfven, fullt realistiskt, om att det snarare är en fråga om månader än om veckor att ökningen av antalet smittfall ska avta.
Därför är det också mycket osäkert om det snart kommer en vändning till det bättre i ekonomin, vilket Magdalena Anderssons prognos bygger på. Hon är medveten om det och håller också öppet för ett betydligt sämre scenario med ett jättelikt BNP-fall på 10 procent under 2020 och då en arbetslöshet på 13,5 procent.
Med hennes synsätt rör det i nuvarande situation snarare om räkneövningar än om regelrätta prognoser – och det gäller ju för alla. Men detta hindrar inte att regeringens huvudalternativ verkar alltför optimistiskt, såvida man kan använda ett sådant ord i sammanhanget. Det gäller också arbetslösheten, där regeringen i huvudalternativet spår en uppgång till 9,0 procent medan IMF talar om 10,1 procent.
Det är ändå utifrån detta, troligtvis felaktiga, huvudalternativ som den ekonomiska politiken nu ska utformas. Detta bäddar för misstag, såsom att hålla tillbaka ytterligare finanspolitiska insatser, under hänvisning till att regeringen redan har gjort så mycket. Det har man förvisso, men frågan är om det är tillräckligt.
Vad som pågår just nu är en massiv utslagning av jobb och arbetsplatser, liksom av fungerande företag. För att möta detta skulle det behövas breda insatser genom staten tillfälligt tar över en stor del av företagens kostnader, främst för personal. Det kan gälla att utgifter, såsom för permitteringslönerna, helt täcks med statliga medel. Men ännu viktigare är ett generellt avlyft av kostnader, såsom att arbetsgivaravgifterna skulle slopas för en period framåt.
Staten kan också öka sina subventioner av lokalkostnader, som för många företag också utgör en tung post. Ett moratorium för skulder, som innebär att indrivning inte tillåts under pågående kris, kunde också vara tänkbar. Staten kan dessutom låta företagen dröja med skatteinbetalningar, med en större lindring av räntevillkoren än vad som regeringen nu erbjuder.
Men ett sådant angreppssätt på problemen förutsätter att man accepterar en träffsäkerhet som inte blir 100 procent. Det skulle i så fall hända att en del företag får hjälp, trots att de ändå hade klarat sin överlevnad. Men för Magdalena Andersson, som hellre vill satsa på riktade stöd, tycks detta vara svårt att godta.
Denna nackdel måste dock ställas mot fördelen att staten på sådant sätt skulle nå så många fler än vad man nu lyckas med. Den samlade effekten när det gäller att rädda jobb, arbetsplatser och företag kan därmed bli betydligt mer kraftfull. Detta underlättar också återhämtningen, när den till sist kommer.
Faran med den politik som regeringen slår in på är att det blir svårt för ekonomin att resa sig igen. Om många företag har slagits ut, betyder det också att arbetsmarknaden fungerar sämre. När det saknas tillräckligt med arbetsgivare, går det trögare att få igång rekryteringar och nyanställningar.
I vårbudgeten markerar ett kraftigt höjt tak för statens utgifter att regeringen senare i år vill driva fram en ökad efterfrågan med stora stimulansåtgärder. Men sådana kommer knappast att ge avsedd effekt, om det inte också finnas en outnyttjad kapacitet som snabbt kan tas i anspråk. Då duger det inte att många företag har fått gå i konkurs, så att verksamheterna måste byggas upp på nytt.
Därför är det fel tänkt när regeringen vill hålla igen med insatser nu, för att senare kunna sätta in massiva stimulanser. Det är inte endera som behövs, utan både och. Brist på pengar är inte problemet, så länge Sverige har starka offentliga finanser som kan klara en omfattande upplåning.
Vad man nu kan befara är den snabba nedgången för Sveriges ekonomi kommer att följas av en långsam återhämtning, med varaktigt hög arbetslöshet. Det liknar ingen av de omtalade bokstäverna V, U eller W, utan ser till formen snarare ut som en bock i kanten.
Sverige blir knappast ensamt om en sådan beklaglig utveckling, som även kan komma att gälla stora delar av Europa. Men då rör det sig till stor del om länder som gick in i coronakrisen med svaga offentliga finanser – och därmed en beskuren handlingsfrihet. I deras fall fanns det inte så mycket val.
För svensk del finns ett helt annat utrymme som det gäller att utnyttja. Enligt IMF-prognosen får Sverige under 2020 en något svagare BNP-utveckling än vad som blir genomsnittligt för hela det hårt drabbade Europa. Så illa borde det inte tillåtas gå, när andra möjligheter faktiskt finns.