Lagen om anställningsskydd betyder inte så mycket – varken åt det positiva eller negativa hållet – som många tycks tro. Därför finns det ingen stark grund för att driva LAS-frågan ända fram till en regeringskris.
På måndag går remisstiden ut för LAS-utredningen som regeringen och dess samarbetspartier gjorde upp om i januariavtalet. Men i avtalet står inget om remissbehandling. Där fastslås istället att utredningens förslag ska genomföras, såvida arbetsmarknadens parter inte har kommit överens om något annat.
Detta har arbetsmarknadsparterna som bekant misslyckats med. Nu väntar istället en politisk strid om tolkningen av januariavtalet. I detta avtal framhålls å ena sidan att utredningsförslaget ska trumfas igenom ograverat, å andra sidan talas det om en ”grundläggande balans” mellan arbetsmarknadens parter som ska upprätthållas. Enligt kritikerna innebär utredningens förslag att denna balans rubbas.
Det här kommer politikerna att tvista om och resultatet kan bli en regeringskris och kanske till och med ett extraval. Man kan nog säga att LAS-frågan lever sitt eget liv i den politiska debatten, långt ifrån den verklighet som finns ute på den svenska arbetsmarknaden. Där tillmäts denna lag knappast någon så avgörande betydelse.
Ett skäl är att de LAS-regler som gäller uppsägning av personal är dispositiva och alltså kan avtalas bort genom lokala kollektivavtal. Det är mycket vanligt att så sker, vilket betyder att lagens princip om ”sist in-först ut” inte särskilt ofta följs. Då blir turordningen istället en förhandlingsfråga, där andra faktorer än antal tjänsteår tillåts väga tyngre.
En annan anledning är att tillsvidareanställning, som var det normala vid tillkomsten av LAS för snart 50 år sedan, inte längre är så dominerande. Istället förekommer åtskilliga anställningsformer som ger svagare skydd, såsom provanställningar, projektanställningar och visstidsanställningar. LAS-reglerna täcker därmed en allt mindre del av arbetsmarknaden och har fått avtagande betydelse.
Så här långt gäller det uppsägningar på grund av arbetsbrist, vilket är vanligt förekommande i en ekonomi som ständigt förändras. LAS-reglerna ger då inte särskilt mycket trygghet, men utgör heller inte något större hinder för omställning eller flexibilitet.
För individen är det avgörande istället att upprätthålla sin kompetens och känna vad som har brukat kallas för ”vingarnas trygghet”. Det handlar om förmågan att klara förändringar och att kunna skaffa ett nytt jobb, av fri vilja eller när så blir nödvändigt. Rörlighet ses då en möjlighet, inte som ett hot.
Men det finns situationer där uppsägningar inte beror på arbetsbrist, utan på att den anställde anses fungera dåligt på sitt jobb. Ibland stämmer det, men här finns också risker för godtycke. LAS ger här ett skydd som det inte går att avtala bort, men detta gäller främst att det kan bli dyrt för arbetsgivaren att säga upp någon av vad som kallas personliga skäl.
Små företag har svårt att hantera en sådan situation och när LAS-utredningen går dem till mötes kan det uppfattas som en maktförskjutning till arbetsgivarnas fördel. Men i andra vågskålen ligger att en del småföretagare då uppfattar risken vid felrekryteringar som mindre och därmed kan bli mer villiga att anställa oprövade personer.
Hur det inverkar på tillkomsten av nya jobb är dock svårt att på förhand bedöma. Bland ekonomiska forskare tillmäts inte denna effekt särskilt stor betydelse. De ser snarare frågan om ändrade LAS-regler som att dessa skulle större möjlighet för grupper som annars har svårt att komma in på arbetsmarknaden.
Ungdomar och nyanlända invandrare tillhör de potentiella vinnarna, medan äldre arbetskraft med begränsade kvalifikationer riskerar att trängas undan. Det problemet skulle dock, åtminstone delvis, kunna mötas med kompetensutveckling. Även om det totala antalet jobb därigenom inte blir större, kan man räkna med att rörligheten ökar.
Internationellt sett har Sverige dock redan en mycket hög sysselsättning, vilket inte har hindrats av LAS. Flera europeiska länder har också striktare bestämmelser som försvårar uppsägning av personal. Samtidigt kan det konstateras att Danmark, som inte har den svenska typen av LAS-regler utan istället löser dessa frågor avtalsvägen, har lyckats mycket väl med sin ”flexicurity”.
Verkligheten är inte svart-vit, på det sätt som den politiska debatten ska få oss att tro. Lagen om anställningsskydd har blivit otidsenlig och behöver grundligt ändras, helst under medverkan från arbetsmarknadens parter. Men även om LAS har gjorts till en symbolfråga, så saknar lagen numera sådan betydelse som skulle motivera en regeringskris eller ett extraval.