Varje svensk invånare, gammal som ung, går i år runt 20 000-25 000 kronor back till följd av coronapandemin. Delvis kan tappet tas tillbaka, såvida ekonomin hämtar sig under nästa år. Men till största delen går förlusten aldrig går att återta.
Detta kan utläsas av en föga uppmärksammad bedömning av coronapandemins makroekonomiska och offentligfinansiella effekter som Konjunkturinstitutet har gjort på uppdrag av regeringen. Där räknar man med att Sveriges BNP-tillväxt blir 4,0-4,5 procent lägre under 2020, jämfört med vad som skulle har hänt om pandemin inte hade inträffat.
I gengäld beräknas BNP-ökningen bli cirka 2 procent högre under 2021, när ledig kapacitet kan börja tas i anspråk. Men följden väntas ändå bli att arbetslösheten, som har ökat kraftigt i år, sedan ligger kvar på en betydligt högre nivå än tidigare. Sveriges ekonomi förlorar också i potential, till följd av uteblivna investeringar.
Det kan tyckas krasst och hårdhjärtat att ta upp dessa frågor i ett läge där smittspridningen har börjat öka igen och diskussionen främst rör sig om hur man ska kunna undvika en andra våg av pandemin – och från alla synpunkter är detta avgörande viktigt.
Men detta gäller även ekonomiskt. Vid ökad risk för smitta blir många människor försiktiga och drar därmed också ner sin konsumtion. Efterfrågan faller vilket slår främst mot personalintensiva sektorer som handeln och tjänstenäringarna. Därför stiger arbetslösheten, även om ökningen motverkas av statliga stödinsatser.
De ekonomiska effekterna av coronakrisen slår mycket ojämnt, både när det gäller branscher och olika delar av landet. Det gäller också mellan generationer, där yngre personer som ska in på arbetsmarknaden är hårt drabbade. Liknande gäller för utrikes födda, särskilt om de är relativt nyanlända till Sverige.
De genomsnittssiffror för den ekonomiska förlusten som angavs här i början ger därför en ofullständig bild. Många förlorar i år mycket mer än 20 000-25 000 kronor – och bördan läggs framför allt på dem som redan utgångsläget hade en relativt svag position. Ekonomiskt sett har de som sedan tidigare är väletablerade däremot klarat sig relativt lindrigt undan.
Utvecklingen på bostadsmarknaden ger tydligt exempel på detta. Många hade trott att krisen skulle leda till en nedgång i bostadspriserna, men nu ser vi istället det motsatta som främst är en följd av minskat utbud. Åtminstone i storstäderna är däremot många på jakt efter bostad, vilket håller priserna uppe.
Ett tydligare kristecken är däremot att inflationen, avseende konsumentpriserna, står praktiskt taget stilla. Riksbanken håller fast vid nollräntan, men gör ändå stora ansträngningar att påverka prisutvecklingen genom sina köp av obligationer. Effekten är dock blygsam, i förhållande till de väldiga belopp som skjuts in.
Regeringens stora finanspolitiska satsningar på sammanlagt 105 miljarder kronor i den framlagda budgeten kan komma att betyda mer. Men genomslaget i ekonomin kommer med fördröjning, särskilt när det gäller utlovade offentliga investeringar och skattesänkningar. Det blir knappast dessa som får ekonomin att vända uppåt.
Krisen sitter alltså i, trots en viss återhämtning under de senaste månaderna. Faran är nu att bakslag i fråga coronapandemin drar med sig ekonomin nedåt. Det kan ske redan genom att många människor håller igen på konsumtionen, samtidigt som det finns risk att den försämrade hälsosituationen i åtskilliga andra länder inverkar negativt på den svenska exporten. Man får också räkna med att det dröjer tills nya lättnader i restriktioner blir möjliga, till exempel när det gäller möjligheterna att samla fler än 50 personer på samma plats.
Men en allmän nedstängning, av det slag som nu sker i en del andra europeiska länder, borde inte bli aktuell i Sverige. Priset skulle bli högt, samtidigt som nyttan torde vara begränsad. Det är i varje fall nödvändigt att göra en avvägning, att inte enbart se till det ena på det andras bekostnad.
Samhällskonsekvenserna av en djup ekonomisk kris ska dessutom inte underskattas. Hög arbetslöshet kan kosta åtskilligt genom försämrad hälsa, förutom att den medför att framtida inkomster blir lägre. Ungdomar får svårare med sin start i vuxenlivet och nyanlända invandrare löper större risk att fastna i utanförskap.
Hur den ekonomiska krisen ska stämmas av mot problemen med smittspridningen är ytterst en fråga för regeringen. Här handlar det om ett politiskt ansvar som inte kan vältras över på myndigheter. Sveriges statsminister heter Stefan Löfven, inte Anders Tegnell.