Ska Sverige införa en särskild förmögenhetsskatt för miljardärer? Ja, det anser den franske ekonomen Gabriel Zucman. Men förslaget ser ut att bli ett hårt slag i luften.
Förslaget från Gabriel Zucman om en skatt för superrika personer har fått internationell uppmärksamhet. Hans tanke är att den begränsade grupp som har en förmögenhet på över 100 miljoner euro – ungefär en miljard svenska kronor – ska betala en årlig skatt på två procent av dess värde.
I Sverige skulle det, enligt Zucman, röra sig om ett 50-tal personer där var och en skulle betala åtminstone 20 miljoner skatt per år. Denna förmögenhetsskatt skulle gälla ovillkorligt, utan hänsyn till om den skatteskyldige har likvida medel av tillräcklig storlek.
I normala fall ska denna skatt kunna betalas från avkastningen på kapitalet som i genomsnitt beräknas vara cirka sex procent per år. Men om så är nödvändigt så får den skatteskyldige sälja aktier eller andra tillgångar.
Ytterst kan det krävas att ägaren lämnar sitt företag. Men detta uppfattar inte Zucman som något problem, sett från ekonomisk synpunkt. I sin bok ”Miljardärskatt – så kan den införas” (Bokförlaget Atlas) hävdar han att enskilda ägares betydelse ofta överdrivs och att företag kan skötas lika väl av andra än exempelvis bolagens ägarfamiljer.
Syftet med förmögenhetsskatten ska vara att se till att miljardärer ska betala skatt utifrån bärkraft. Det är ett begripligt motiv, med tanke på att mycket förmögna personer kan se till att komma billigare undan. Zucman ger exempel på detta, hämtade från bland annat USA.
Men i Sverige uppfattas nog inte problemet på riktigt samma sätt. Det kan visserligen finnas miljardärer som betalar en låg skatt jämfört med vad som läggs på mindre förmögna personer. Men det brukar ändå uppfattas som ett större bekymmer ifall ägare till viktiga företag byter hemland, hellre än att stanna i Sverige.
När Sverige hade förmögenhetsskatt, före 2007, fanns av just denna anledning ett undantag för personer som kontrollerade mer än 25 procent av röstvärdet i börsnoterade företag. Denna regel tillkom efter att företagsledare som IKEA:s grundare Ingvar Kamprad hade lämnat landet och att det fanns risk att andra, exempelvis H&M:s ägare Stefan Persson, skulle göra på liknande sätt.
Den dåvarande förmögenhetsskatten var därför inte en skatt på de allra rikaste, särskilt som den lades på dem som hade förmögenheter på 1,5 miljoner kronor och uppåt. Detta betydde att många villaägare, åtminstone i storstäderna, fick betala en extra skatt för sin bostad.
En ny slags förmögenhetsskatt skulle inte medföra sådana effekter, förklarade Gabriel Zucman som nyligen deltog i en debatt som anordnats av Nationalekonomiska föreningen och Nationalekonomiska institutionen vid Stockholms universitet.
Det är ett viktigt påpekande eftersom skatter på miljardärer har anhängare, men knappast förmögenhetsskatter av det slag som Sverige tidigare hade.
Men det finns även avigsidor med en skatt på de allra rikaste, såsom att den kan åstadkomma oro i näringslivet om etablerade företagsägare börjar fundera på att flytta. Följden kan bli ett försämrat klimat för entreprenörskap och minskad vilja till företagande.
I Sverige finns minnet av löntagarfondsdebatten som ställde till stor skada på 1970- och 1980-talen. Oavsett vad som var syftet med de olika fondförslagen, så kom de att uppfattas som ett sätt att tränga tillbaka det privata ägandet i näringslivet. Efter denna förbittrade strid tog det lång tid att återupprätta förtroendet.
I närliggande länder till Sverige har förmögenhetsskatter visat sig problematiska. Ett aktuellt exempel är Danmark där Socialdemokraterna nyligen gjorde ett oväntat dåligt val, delvis beroende på att man förespråkade en impopulär förmögenhetsskatt. I Norge finns en sådan skatt, vilket har medfört att vissa av landets miljardärer har flyttat utomlands.
Här i Sverige är det inte troligt att något politiskt parti, utom möjligen Vänsterpartiet, skulle föra fram ett förslag om förmögenhetsskatt av Zucmans modell. För Socialdemokraterna är det viktigaste att vinna höstens val, inte att framföra idéer som kan väcka oro bland väljarna eller försvåra regeringssamarbete med till exempel Centerpartiet.
I ett svenskt sammanhang verkar därför förslaget om en förmögenhetsskatt riktad mot miljardärer som ett hårt slag i luften.