Mikael Damberg som finansminister och Karl-Petter Thorwaldsson som näringsminister är två välkända namn i Magdalena Anderssons nya regering. Den ena är erfaren politiker, den andra tidigare LO-ordförande.
Ekonomin tycks vara i säkra händer hos den nya S-regeringen. Mikael Damberg har varit en önskekandidat som finansminister bland många ekonomiskt intresserade. Han är en skicklig och mittenriktad politiker med bakgrund som bland annat näringsminister.
Nu får han sällskap av Max Elger som finansmarknadsminister, en kunnig ekonom som var Magdalena Anderssons statssekreterare under hennes tid som finansminister. Tillsammans borde de bli en tung ledning för finansdepartementet.
Karl-Petter Thorwaldsson har samtidigt möjlighet att bli en stark näringsminister. Som facklig ledare hade han likheter med Stefan Löfven när denne var ordförande i IF Metall. Båda känner till näringslivets behov och är angelägna att det ska expandera.
Ett mindre känt namn är Khashayar Farmanbar som blir digitaliserings- och energiminister. Men han är spännande som IT-företagare, vilket är ovanligt i politiken. Den erfarenheten kan kompensera för begränsade politiska erfarenheter.
Några ministrar från den tidigare regeringen kan också bidra positivt, såsom arbetsmarknadsminister Eva Nordmark och utbildningsminister Anna Ekström som byter uppgifter till högskola och forskning, liksom vuxenutbildning.
Här finns inte anledning att gå igenom hela Magdalena Anderssons ministerlista, där man på andra håll kan undra om statsråden ska räcka till. Tio månader fram till kommande val är en kort tid för dem som ska börja med nya områden och hinna nå resultat.
Men statsministern verkar ha bestämt sig för att sikta längre än enbart till nästa val och försöker även att få fram en ny generation, främst ur riksdagsgruppen och kommunalpolitiken. Där kan finnas talanger som ännu inte är kända långt utanför de egna leden.
Klimat- och miljöminister Annika Strandhäll är dock beprövad som socialminister och gör nu återkomst i regeringen. Hon är en slagkraftig debattör, men har inte visat förmåga att bygga upp brett förtroende. Nu ska hon ensam ge sig in på ett mycket komplext område, vilket kan förskräcka.
Ekonomin har dock generellt fått starka företrädare, trots att regeringsförklaringen inte i någon större utsträckning behandlar rent ekonomiska ämnen. Den tydligaste markeringen åt det hållet är att överskottsmålet för de offentliga finanserna ska ersättas med ett balansmål, något som Magdalena Andersson länge har hävdat.
Men innebörden ska inte överdrivas. Det rör sig om en justering av målet från nuvarande +0,33 procent till +/-0 procent, vilket innebär att staten kan göra av med cirka 15-20 miljarder kronor ytterligare per år. Det ger mer finanspolitiskt utrymme än hittills, men ändå inte avskräckande mycket.
Ett annan ekonomisk fråga som inte alls tas upp i regeringsförklaringen är den stigande inflationen. Denna kan inte gärna ses som enbart en fråga för Riksbanken, särskilt som dess orsak till stor del är rekordhöga elpriser.
Arbetslösheten nämns däremot, men främst som ett problem som sammanhänger med bristande integration på arbetsmarknaden. Man kan dela regeringens bedömning och stöda dess ansträngningar att sätta in de största krafterna där. Men faktum är också att Sverige mer generellt ligger illa till vad gäller arbetslöshet, jämfört med många europeiska länder.
Utbildningen, som med rätta framhålls av regeringen, är också till stor del en ekonomisk fråga. Ju fler som skaffar sig gymnasieutbildning eller mer, desto färre blir också arbetslösa. Sverige har en stor brist på yrkesutbildad arbetskraft, samtidigt som många andra går utan jobb.
Där har regeringen rätt, liksom man har när det gäller behovet av ökade investeringar i näringslivet. Men frågan är hur mycket som staten bör gripa in i företagens beslut. Faran är att väldiga statliga satsningar driver den ekonomiska utvecklingen åt storskaliga energislukande lösningar, vars följder blir tydliga när nu elbristen börjar bli påtaglig i hela landet.
Nästa mandatperiod blir viktig, men nu handlar det i första hand om tio månader. Den nya regeringen kan se ganska bra ut på pappret, men kommer ändå att få det jobbigt i riksdagen. Det blir svårt att få fram resultat och oppositionen till både höger och vänster kan inte väntas hjälpa till. Valrörelsen pågår redan och utgången av den känns minst sagt oviss.