Riksbankens ledning är delad i två läger. Det ena vill tills vidare fortsätta med stimulanser, medan det andra vill gradvis minska dem. Vid en fortsatt hög inflation under året kan konflikten gradvis bli allt hårdare.
Protokollet från Riksbankens senaste räntemöte den 10 februari har just publicerats. Där framgår det tydligt att direktionen, med sex ledamöter, består av två grupper med olika synsätt. När man ska rösta där kan det bli med siffrorna tre mot tre och avgörandet får då fällas genom riksbankschefen Stefan Ingves utslagsröst.
Vid det senaste räntemötet gällde motsättningen om Riksbanken ska fortsätta med sina köp av obligationer under 2022 eller ifall dessa gradvis ska trappas ner i år. Beslutet blev – som tidigare har framgått – att tills vidare fortsätta med obligationsköpen, på det sätt som riksbankschefen önskade.
Men protokollet visar att motsättningen inte handlar enbart om detta. Skillnaden gäller även, mer generellt, den penningpolitiska inriktningen där Stefan Ingves och ytterligare två direktionsmedlemmar under 2022 vill fortsätta med stimulanser som ska hålla ner marknadsräntorna. De tre andra ledamöterna i direktionen anser däremot att dessa ska minskas under året.
Bakom detta finns en principiell olikhet i synen på Riksbankens användning av obligationsköp som penningpolitiskt medel. Stefan Ingves har vid många tillfällen argumenterat för sådana köp, men protokollet visar att åtminstone vice riksbankschefen Martin Flodén har motsatt uppfattning. Han vill inte köpa bostadsobligationer och företagsobligationer, ens i kristider.
Vice riksbankschefen Anna Breman, som också tillhör reservanterna, menar också att man ska minska obligationsköpen, men av penningpolitiska skäl. Hon vill minska stimulanserna, men anser att en räntehöjning för närvarande skulle vara för drastisk. Om Riksbanken minskar köpen av obligationer, så kan det däremot göras mer gradvis och kontrollerat.
Även vice riksbankschefen Henry Ohlsson gör klart att han vill se en justering av penningpolitikens inriktning. Där ligger också en tydlig motsättning där riksbankschefen Stefan Ingves har en annan syn, vilken han delar med förste vice riksbankschefen Cecilia Skingsley och vice riksbankschefen Per Jansson. Dessa vill hålla fast vid nuvarande inriktning åtminstone under 2022.
Per Jansson går längst och talar om dominerande nedåtrisker för inflationen, alltså att den kan falla tillbaka under tvåprocentsmålet. Hans argument är att energipriserna kommer att falla och att de negativa ekonomiska effekterna av pandemin successivt avtar.
Riksbanken hade dock otur genom att inflationen redan har blivit annorlunda än det verkade vid det penningpolitiska mötet. Vid detta utgick man från decembersiffrorna som visserligen var höga, men där det allra mesta kunde förklaras med energipriserna som troligtvis snart skulle falla.
Men redan innan protokollet publicerades kom det nya inflationssiffror för januari 2022. Dessa visade att inflationen fortfarande är hög och ligger på 3,9 procent. Orsaken är dock inte längre främst dyrare energi, utan istället att prishöjningarna har spritt betydligt bredare i ekonomin. Till det som kostar alltmer hör bostäder och livsmedel, vilket direkt påverkar hushållen.
Förändringen borde inte vara helt oväntad. Höga energipriser medför stigande kostnader på en mängd andra områden, på ett sätt som efter hand blir alltmer kännbart. Många företag har länge klagat över att deras produktion blivit dyrare, till följd av brist på råvaror och halvfabrikat.
Ännu har arbetsmarknaden inte hunnit påverkas av inflationen, på annat sätt än att konsumentpriserna stiger mer än de avtalade lönerna. Under 2022 kan det bli negativa reallöner, vilket vi i Sverige inte är vana vid. Faran finns att det leder till kompensationskrav i nästa års lönerörelse som inleds i höst.
En månadsrapport räcker dock knappast för att omvärdera penningpolitiken. Man kan nog vara ganska säker på att majoriteten i Riksbankens direktion står fast vid sin ståndpunkt, även sedan de nya inflationssiffrorna har presenterats.
Men det kan bli annorlunda framåt våren. Vid nästa räntemöte i april har man hunnit få ytterligare två månaders inflation att räkna med. Om utvecklingen från januari fortsätter, blir det svårare för majoriteten hålla fast vid sin uppfattning.
Alltmer talar för att Riksbanken tvingas ändra sin penningpolitik senare i år – eller senast under nästa år. Ju längre man väntar, desto mer ökar behovet av åtgärder. När räntehöjningarna till sist kommer, så riskerar de istället att bli större.