Hårda sanktioner mot ryska banker är ett ekonomiskt straff som kan fungera

Den ryska invasionen av Ukraina är större och mer hänsynslös än vad nästan någon hade väntat sig. Enda möjligheten att stoppa kriget är massiva sanktioner som hotar att rasera den ryska ekonomin. Men detta drabbar även västländerna, särskilt som Ryssland väntas slå tillbaka.

Utländskt militärt stöd från Nato till Ukraina är uteslutet. Viss hjälp med vapen och andra krigsmaterial kan tänkas, men knappast i någon större omfattning. Vad som återstår – och kan tänkas vara verkningsfullt – är ekonomiska sanktioner från USA, EU-länderna och andra västländer.

Hittills har dock sådana bestraffningar varit föga effektiva. Redan 2014 infördes ekonomiska sanktioner mot Ryssland med anledning av dess införlivande av Krim genom militärt angrepp. Måltavla för USA:s och EU-ländernas åtgärder skulle då vara politiska och ekonomiska makthavare, de så kallade oligarkerna.

Sanktionerna har dock inte hindrat Ryssland från att fortsatt öka sitt militära tryck. Beskjutningen har pågått oavbrutet från de rysk-ockuperade delarna av östra Ukraina. Vid slutet av förra året började dessutom samlas ryska trupper längs de ukrainska gränserna, till vad som blev förberedelser inför det väldiga angrepp som för närvarande pågår.

Som svar på den ryska invasionen diskuteras nu mellan USA och EU-länderna om sanktioner som ska vara betydligt kraftigare. Men än en gång sätts straffåtgärderna in i efterhand, sedan överträdelserna redan är begångna.

Det brukar sällan vara effektivt: Ryssland gav inte upp Krim till följd av sanktionerna – och kan knappast heller väntas lämna Ukraina av ekonomiska skäl. Enda möjligheten skulle vara om bestraffningarna blir så hårda att den ryska ekonomin tar verkligt allvarlig skada.

Hittills har det inte varit fallet. Ryssland har visserligen inte någon särskilt stark ekonomi och räknas numera inte till världens tillväxtländer. Ekonomin är inte större än för de nordiska länderna tillsammans, vilket kan vara förbluffande med tanke på landets militära styrka. Korruptionen är hög och näringslivet är misskött.

Men Ryssland har ändå en relativt stabil ekonomi, med goda offentliga finanser och en låg statsskuld. Man håller inflationen under kontroll och centralbanken har ordning i landets finanser. Det ekonomiska beroendet av omvärlden är måttligt, eftersom ryska exportprodukter som olja, gas, metaller och spannmål är attraktiva på världsmarknaden.

Ekonomiska sanktioner är därför inte särskilt effektiva, så länge de hålls på begränsad nivå och främst riktar sig mot utvalda makthavare som har lätt att kringgå dem. Ett hinder är också att de västländer som utformar åtgärderna helst vill undgå att själva bli träffade alltför mycket. Ryssland ska således inte hindras att sälja olja och gas, när sådan behövs i västvärlden.

Detta tänkande finns kvar hos en del av EU-länderna, även nu när sanktionerna ska skärpas. Man är orolig för att ta i för mycket, på ett sätt som leder till ekonomiska motåtgärder från Ryssland – till exempel genom att ryssarna drar åt kranarna på olje- och gasledningarna från öst till väst. I så fall blir det mörkt och kallt i ganska många europeiska länder.

Oron gäller också följderna av att förlama det ryska bankbetalningsväsendet. Det skulle vara möjligt att göra detta, på ett sätt som medför att Rysslands banker inte längre klarar att sköta utlandsbetalningar. USA säger sig vara villigt att åstadkomma detta, men möter motstånd från bland annat Tyskland som behöver betala för sin olje- och gasimport.

Riktigt hårda sanktioner mot Ryssland har nackdelen att de slår tillbaka mot de länder som har satt in åtgärderna. Från ryskt håll får man räknar med aggressiva reaktioner och följden kan bli en besvärlig energikris i Europa.

Risken finns dessutom att Ryssland tar hjälp av Kina som har en väsentligt större utrikeshandel och bättre fungerande banker. I så fall kanske inte sanktionerna blir så effektiva, även om man från kinesisk sida helst håller sig utanför striden mellan Ryssland och Nato/EU-länderna.

Framgången med ekonomiska sanktioner är därför inte så given. Men någon annan möjlighet än att satsa maximalt finns knappast, om man överhuvudtaget ska ha chans att lyckas. Ryssland måste tvingas känna att användning av våld har ett oacceptabelt högt pris – annars vet man inte vad som blir dess nästa steg efter Ukraina.