Här kommer en viktig nyhet som gäller globaliseringen. Den ser ut att vara på reträtt, åtminstone i ett viktigt avseende. Det gäller utvecklingen av globala värdekedjor, där svenska exportföretag länge har haft allt mer importerat innehåll i sina produkter.
Men sedan den internationella finanskrisen för tio år sedan går det istället åt andra hållet. Den svenska exporten består nu till minskande del av importerade insatsvaror. Det gäller främst för industrin, men även för en stor del av tjänstesektorn.
Detta kommer fram i en ny rapport från Teknikföretagen, vars ekonomer Mats Kinnwall och Lena Hagman har fått fram helt nya uppgifter med hjälp av SCB. Den metod som har använts är så kallad input-output-analys som klargör olika näringslivssektorers beroende av varandra.
Beräkningarna visar att förändringen i riktning mot en större andel hemmaproduktion har gått kontinuerligt i flertalet branscher under det senaste decenniet. Tydligast är det i fordonsindustrin, där den importerade delen av förädlingsvärdet har sjunkit från 40 procent till strax under 30 procent. De nya siffrorna sträcker sig fram till och med 2016.
Några undantag finns dock. Under de senaste åren som finns med i undersökningen, alltså kring mitten av 2010-talet, har industribranschen datorer, elektro, optik på nytt börjat öka importinnehållet i exporterade produkter. Liknande gäller tjänstebranschen datakonsulter.
I dessa fall är en rimlig förklaring att det beror på kapacitetsbrist. Resurserna inom landet på dessa kvalificerade områden har inte räckt till när den svenska ekonomin gick in i en högkonjunktur. Då fick exportföretagen i större utsträckning ta hjälp av utlandet.
Det är inte särskilt överraskande. Mer förvånande är istället att de svenska exportföretagen i andra branscher riktar sig mer mot det egna landet när det gäller underleverantörer av olika slag.
Orsakerna finns inte klarlagda i Teknikföretagens rapport där fokus ligger på de förändringar som kan utläsas i statistiken. Men som en möjlig förklaring framförs att skillnaden i arbetskraftskostnader mellan Sverige och andra länder på senare år har utjämnats, samtidigt som industrin har gått mot ökad automatisering. Företagen har då kunnat välja hålla produktionen mer samlad, geografiskt sett, vilken underlättar kontrollen.
Samtidigt finns en annan trend som går i riktning mot att flytta produktionen allt närmare företagens kunder, även på avlägsna marknader. Men det betyder i så fall även man i större utsträckning hittar underleverantörer av insatsvaror och tjänster där. Följden blir även då att de globala värdekedjorna förkortas.
Här är anledningen alltså inte de handelshinder som har byggts upp under de senaste åren, främst genom USA:s förändrade politik under Donald Trump. Men det beror nog mest på att siffermaterialet i Teknikföretagens rapport sträcker sig kortare fram i tiden.
Vad som sedan har inträffat får man än så länge gissa sig till. Å ena sidan har införda tullar och hot om handelskrig troligtvis inverkat negativt på de globala värdekedjorna. Å andra sidan kan de senaste årens starka konjunktur ha fått fler företag att söka sig till andra länder för att hitta underleverantörer med kvalificerad arbetskraft.
Utvecklingen fram till och med 2016 behöver man däremot inte längre spekulera om , eftersom det nu finns kunskap som tidigare har saknats. Dessa nya uppgifter ger en annorlunda bild av globaliseringen än vad som hittills har varit förhärskande.
Teknikföretagens rapport ger också en hel del andra aktuella fakta som är bra att känna till. Till dem hör att den svenska industrin gradvis har hämtat sig efter raset under finanskrisen och sedan 2016 är uppe i en högre produktionsvolym än före krisen. Därtill kommer att en växande del av tjänstesektorn fungerar i nära samspel med industrin och likaså bidrar starkt till exporten.
Förre statsministern Fredrik Reinfeldt var således fel ute när han talade om industrin i Sverige som ”basically gone” vid ett Davosmöte för en del år sedan. Det stämde inte då och gör det inte heller nu heller.