En ny epok har inletts med Erik Thedéen som riksbankschef. Men arvet efter Stefan Ingves närmare 30 år i centralbanksvärlden finns kvar länge till. Det märktes tydligt när han avtackades i tisdags.
Jerome Powell, som är chef för amerikanska Federal Reserve, reser nog inte så ofta till Europa för att ta avsked från en utländsk kollega. Samma gäller Yi Gang, som är chef för Folkets bank i Kina, eller Japans centralbankschef Haruhiko Kuroda.
Men dessa – och många andra – kom till Stockholm för hylla Stefan Ingves, som avtackades med ett internationellt symposium om centralbankernas självständighet.
Mest uppmärksamhet fick, inte oväntat, Jerome Powell som argumenterade för att centralbankernas självständighet grundas på de visar återhållsamhet. Han menar att de ska ägna sig åt otacksamma uppgifter som att försvara penningvärde och den finansiella stabiliteteten, men avstå från att engagera sig i heta politiska frågor som klimatfrågan.
Jerome Powell, som leder världens viktigaste centralbank, fick medhåll av flera håll. Hans viktigaste skäl, som är giltigt även i andra länder, är att centralbanken ska stå fri från bindningar och därmed kunna uppfattas som en resurs av värde för hela samhället.
Själv utsågs han till centralbankschef av Donald Trump och har sedan fått mandatet förlängt av Joe Biden. Federal Reserve har därmed undgått att användas som ett politiskt maktinstrument, såsom exempelvis skett med de amerikanska domstolarna.
På andra håll ser det annorlunda ut. Isabel Schnabel från Europeiska centralbankens styrande råd konstaterade att ett minskat fossilberoende numera ingår i ECB:s mandat. I Sverige har klimatfrågan också kommit med i övervägandena vid Riksbankens köp av obligationer.
Men oavsett vilken väg som olika centralbanker väljer, så gäller det att de står självständiga och koncentrerar sig på huvuduppdraget. Det har på nytt blivit viktigare när inflationen återkommit som dominerande samhällsproblem, samtidigt som den finansiella stabiliteten allt oftare utsätts för nya hot.
I sådana situationer är det av största betydelse att centralbanker har handlingsförmåga och åtnjuter förtroende hos allmänheten. I Sverige har detta fungerar väl vid flera finansiella kriser under Ingves 17 år som riksbankschef. Däremot har mer kritik riktats mot den svenska penningpolitiken under den perioden.
Sveriges problem var inte ämnet för Riksbankens symposium, som i stället kretsade kring Stefan Ingves omfattande internationella engagemang. Men det skulle också vara väsentligt att uppmärksamma hur den inhemska penningpolitiken har skötts, från finanskrisen 2007-2009 och framåt.
Tiden har gått men många minns väl hur det under flera år pågick en strid inom Riksbanken mellan i första hand Stefan Ingves och vice riksbankschefen Lars E O Svensson. I korthet handlade det om att Ingves ville vara försiktig med räntesänkningar, med Svensson – som är en internationell auktoritet på området – ansåg att man borde sänka betydligt snabbare.
Maktkampen inom Riksbankens vanns av Ingves, men den intellektuella striden gick längre fram i Svenssons favör. Efter några år hade Riksbanken hunnit sänka styrräntan avsevärt och därefter följde en lång period med minusränta, som upphörde så sent som i början av 2020.
Stefan Ingves har som riksbankschef förlorat flera strider. Han kämpade hårt under flera år för att Riksbanken skulle få ansvaret för den finansiella makrotillsynen, men uppgiften lades i stället på Finansinspektionen. Det var tydligt att politikerna i olika läger inte ville göra Riksbanken, som lyder under riksdagen, ännu mäktigare.
Ingves har också gjort upprepade framstötar för att få till stånd förändringar i fråga om skatter och bostadspolitik. Trots vassa argument har han inte lyckats, beroende på att detta är utpräglat inrikespolitiska områden där ekonomer har svårt att nå fram med synpunkter. Riksbanken blev en ropande röst i öknen.
Riksbanken har dessutom blivit vingklippt av sin uppdragsgivare, riksdagen. En uppgörelse över partigränserna ledde till en fram till en ny riksbankslag som trädde i kraft vid årsskiftet. Där begränsas möjligheterna till omfattande marknadstransaktioner av det slag som Ingves genomdrev under pandemin och sina sista år som riksbankschef.
Dessa nederlag fick inte Ingves att ge upp. Tvärtom har han ihärdigt slagits för sina uppfattningar, senast i sin avslutning på tisdagens symposium. Enligt honom är det nödvändigt att Riksbanken kan agera snabbt och kraftfullt, även vid brist på information. Eventuell kritik får man ta i efterhand.
Ingves håller också fast vid att Riksbanken bör använda hela sin balansräkning för att bedriva penningpolitik, alltså genom att köpa och sälja värdepapper. Det räcker inte att bara använda styrräntan, menar han – även när politikerna nu har anvisat en annan väg. Inom direktionen är det inte heller alla som håller med honom.
Den avgångne riksbankschefen är också starkt pådrivande av en digital e-krona. Där kan verkligheten ge honom rätt eftersom svenskarna i snabb takt slutar att använda sedlar och mynt, samtidigt som stora grupper ställs utanför. Ett statligt system, vid sidan om bankernas swish, kan behövas för att ge delaktighet åt en större del av befolkningen.
Debatten borde gå vidare. Diskussionen om vad som har hänt under Stefan Ingves tid – och vad som borde följa därefter – behöver fortsätta. Själv har han åtskilligt att tillföra, även i sin nya roll som före detta riksbankschef. Hans kunskap på många områden är oslagbar, om han vill använda den till att övertyga andra.