Sveriges bostadsmarknad är mer sårbar än andra EU-länders. De svenska hushållen är högt belånade och mer räntekänsliga. Därför slår Riksbankens åtstramning särskilt hårt och lågkonjunkturen blir djupare här än på de flesta håll.
Detta budskap från Konjunkturinstitutet är inte helt nytt till sitt innehåll. Andra har sagt liknande förut, däribland OECD för en kort tid sedan. Men nu, inför krisåret 2023, träffar det skarpare än tidigare.
Under nästa år får Sverige ett större BNP-fall än andra EU-länder. Den exakta storleken går inte att ange i förväg, men Konjunkturinstitutet räknar med -1,1 procent. Andra tar i ännu något mer: Riksbanken tror på -1,2 procent och Nordea på -1,5 procent.
Hur som helst är det svagare än euroländerna där man väntas få nolltillväxt under 2023. Inför nästa år ligger även andra nordiska länder bättre till än Sverige. En viktig orsak som Konjunkturinstitutet trycker på är den svenska bostadsmarknaden.
På sätt och vis kan det överraska eftersom hushållen i Danmark sedan länge är högt belånade, även jämfört med vad de är i Sverige. Men svenskarna har under hela 2000-talet låtit skuldkvoten – lånens andel av den disponibla inkomsten – öka brant. Danskarna har däremot under de senaste tio åren tagit ner denna skuldkvot väsentligt.
Därtill kommer att bostadslånen i Danmark har längre räntebindningstid än i Sverige. Till helt övervägande del lånar svenskarna till bostaden med en ränta som binds räntan kortare än för ett år. För danskarna gäller detta mindre än hälften av bolånen.
Danmark har genom detta en mer stabil situation. Utvecklingen där går åt rätt håll, till skillnad från i Sverige där läget blir alltmer ömtåligt. Hos oss har andelen bolån med kort bindningstid ökat kraftigt under de senaste två åren.
I Sverige vill både bankerna och deras kunder ofta ge bostadslånen en kort bindningstid för räntan. Bankerna tar därigenom mindre risk och kunderna kan få betala lägre räntesats. Men för systemet för helhet är detta inte särskilt lyckat.
När räntorna stiger kraftigt som för närvarande, så ökar boendekostnaderna snabbt för svenska hushåll. Samtidigt märker många att marknadsvärdet på deras bostadsrätt eller småhus har sjunkit väsentligt. Därmed uppstår en inlåsning där man har svårt att flytta, trots att bostaden kostar betydligt mer än förut.
För många blir då den enda möjliga lösningen att spara in på annan konsumtion. Det är inte lätt i dessa tider när priset på el, som också är tung utgiftspost, också stiger kraftigt. Höga kostnader för bensin och diesel gör inte situationen enklare.
Slutsatsen blir att man får försöka spara på annat. Det gäller utgifterna för livsmedel, kläder, nöjen, resor och så vidare. Även på dessa områden har priserna gått rejält uppåt, vilket kanske underlättar besluten. Men resultatet blir samtidigt att livet på olika sätt blir torftigare och mer enahanda.
Följden blir dock mer omfattande än så. Vad som också inträffar är att hushållens konsumtionsutgifter krymper. I Sverige beräknas det bli en nedgång med cirka en procent under 2023.
Även hela den inhemska efterfrågan försvagas, med påföljd att Sverige i ännu högre grad blir beroende av utrikeshandeln. Detta är vi vana vid, men det kan bli problematiskt om även andra länder får problem och drar ned på sina köp av svenska varor och tjänster.
Ökad export räcker dock inte för att kompensera för en stagnerad hemmamarknad. Det märks bland annat genom att arbetsmarknaden försvagas. Under 2023 väntas sysselsättningen minska, samtidigt som arbetslösheten drar iväg uppåt.
Lågkonjunkturen i Sverige pågår i tre år framåt, alltså till och med 2025, spår Konjunkturinstitutet. Det är ett dystert budskap, särskilt som det är svårt att snabbt rätta till problemen på den svenska bostadsmarknaden som bär en väsentlig del av skulden.
I nuvarande läge är det inte möjligt för ofta hårt pressade svenska hushåll att minska sina bostadslån. Möjligen kan de övergå till lån med längre bindningstider, men endast om detta inte medför drastiskt ökade räntekostnader.
Bankerna borde styras i riktning mot att låna ut mer långfristigt till bostäder, liknande vad de gör i andra länder. Det kan kräva insatser från Finansinspektionen, men är en uppgift som främst gäller kommande krediter – snarare än de lån som redan är beviljade.
För Sveriges nya regering blir de närmaste årens konjunkturutsikter också ett bekymmer. Om man där har trott att landet kan styras med innehållet i Tidöavtalet, så visar det sig nu snarare handlar om att bedriva krispolitik. Regeringen kommer att tvingas försöka rädda jobb och företag, liksom att upprätthålla den offentliga välfärden.
Situationen är inte obekant för moderata statsministrar, men den ställer stora krav på dem. Carl Bildt möttes av 1990-talskrisen, Fredrik Reinfeldt konfronterades med den globala finanskrisen och även Ulf Kristersson kommer nog tvingas att tänka om.