Slapphet med de offentliga finanserna har stått Sverige dyrt och är något som inte ska få upprepas. Det måste gälla även när det är svårt att hitta stadiga majoriteter i riksdagen.
Efter 1990-talskrisen, som för svensk del blev en dyrköpt läxa, har det rått bred enighet om behovet av tydliga regler när det när gäller riksdagens beslut om statens budget. Den ordning som då etablerades har i det väsentligaste hållit, även om avsteg också har inträffat.
Den gällande huvudprincipen är att riksdagen först fattar beslutet om en fast ram för budgeten och sedan genom följande beslut avgör fördelningen mellan olika utgiftsområden. Riksdagens utskott ska då inte kunna öka utgifterna på ett sätt som spräcker ramen, utan måste säkerställa att de ändringar som görs är finansierade.
Under coronakrisen har det kommit en mängd tilläggsbudgetar från regeringen som det sedan har förhandlats om inom riksdagens utskott, i synnerhet finansutskottet. Men beslutsreglerna har ändå i huvudsak följts, även om det inträffat att den samlade oppositionen, allt ifrån borgerliga partier till Vänsterpartiet, har röstat igenom egna förslag – i kraft av de gemensamt kunnat samla en majoritet.
Nu diskuteras det att riva upp denna beslutsordning för budgeten, men inte för att den i sig skulle vara dålig. I stället handlar det om ett försök att lösa de knutar som har uppstått inom ett av riksdagens partier, Liberalerna. Tanken från dess partiledning tycks vara att en kommande borgerlig regering ska lägga ett budgetförslag, vars innehåll det sedan ska förhandlas om med Sverigedemokraterna i finansutskottet.
Oavsett vad man anser om vilken relation som bör råda mellan Liberalerna och Sverigedemokraterna – vilket inte ska behandlas här – finns det anledning att varna för ett sådant arrangemang.
Följden av budgetförhandlingar i finansutskottet skulle lätt kunna bli att den samlade ramen överskrids och de offentliga utgifterna tillåts öka på ett svårkontrollerat sätt. Skälet är att det i ett sådant läge blir viktigast att komma överens för att kunna säkra en riksdagsmajoritet, i stället för att i första hand hålla det samlade greppet om finanserna.
Finansministerns – och även regeringens – ställning skulle i en sådan situation bli väsentligt försvagad, i förhållande till vad som hittills har gällt. Även det nuvarande januariavtalet, som har sina uppenbara brister, framstår vid en jämförelse som förhållandevis stadigt.
Ansvarsförhållandena mellan regering och riksdag skulle suddas ut. Det blir också oklart hur beredningen av besluten ska ske eftersom finansutskottet inte har resurserna som finns i finansdepartementet. Det hela riskerar därför att bli riktigt rörigt.
Motsvarande problem kan uppstå även med en regering på den andra politiska kanten, om det där ska bildas en regering som behöver både Vänsterpartiets och Centerpartiets stöd. Att dessa två partierna skulle vara beredda att samlas bakom ett gemensamt budgetförslag verkar för tillfället inte särskilt sannolikt. Men hur de problem som uppstår skulle hanteras har än så länge inte varit upp till öppen diskussion.
Självfallet kan olika partier redan nu ha bestämda uppfattningar om vilka de vill eller inte vill samarbeta med, liksom hur det hela ska gå till. Men ingen vet vilket valresultat som det faktiskt blir i september 2020. En rimlig gissning är dock att regeringsbildningen än en gång blir komplicerad och att det blir svårt att samla en majoritet bakom kommande budgetförslag.
Inför denna oklara politiska situation blir det särskilt viktigt att hålla fast vid övergripande principer som kan förhindra att ekonomin spårar ur. Den gällande beslutsordningen för statens budget tillhör de spelregler som det inte bör tummas på. Tvärtom skulle det vara till fördel om reglerna, som har sina kryphål, kunde ytterligare förstärkas.