Den nya regeringen möts av lågkonjunktur och hög inflation. Det är ett svårt läge som bäddar för svekdebatter. Skälet är att ekonomin inte tål de löften som gjordes i valrörelsen om skattesänkningar och utgiftsökningar.
Regeringens första budget som läggs fram på tisdag i nästa vecka kan leda till besvikelse på flera håll. Anledningen är att budgeten är mager, framför allt när det gäller kompensation för de höjda bränslepriserna. Det beror både på tröghet i det politiska beslutsfattandet och på de ekonomiskt kärva tiderna.
Regeringsbeslut går sällan att fatta så snabbt som det kunde låta i valrörelsen. På några få veckor, vilket var den tid som fanns till förfogande efter regeringsskifte, hinner man knappast utarbeta detaljförslag som kan antas av riksdagen.
Paradigmskiften, vilket nu är modeordet, går ganska enkelt att prata om från en talarstol. Men i verkligheten krävs ofta ett grundligt beredningsarbete som tar betydligt längre tid. För den nya regeringen handlar det om vad som ska komma med i nästa budget eller längre fram.
De ekonomiska utsikterna ser dessutom dystra ut, vilket inte borde vara en överraskning. Under valrörelsen fick man visserligen inte höra mycket om detta, men landets ledande politiker kan själva inte ha varit okunniga om läget.
Nu avgångne finansministern Mikael Damberg presenterade vid mitten av augusti en prognos för Sveriges ekonomi som pekade mot lågkonjunktur och hög inflation under 2023.
Sedan dess har de ekonomiska utsikterna blivit ännu sämre, vilket har framgått av prognoser från olika håll under hösten. Konjunkturnedgången låter visserligen vänta på sig, enligt BNP-siffror från september. Men inflationen var under samma månad uppe i nästan tio procent och Riksbanken har höjt styrräntan från 0,75 procent till 1,75 procent.
I regeringsförklaringen för två veckor sedan gjorde den nyvalde statsministern Ulf Kristersson klart att han uppfattar läget som allvarligt. Han betonade att den ekonomiska politiken ska bedrivs ansvarsfullt, med ordning och reda i statens finanser. Finanspolitiken får, enligt honom, inte elda på inflationen, budgeten får inte vara expansiv.
Sverige får inte än en gång hamna i en pris- och lönespiral. Budgetramverket ligger fast, och statsbudgeten kommer tas som en helhet, framhöll Ulf Kristersson.
Finansminister Elisabeth Svantesson ska nu lägga fram en budget efter dessa riktlinjer. Hon har just presenterat siffror som visar att de ekonomiska utsikterna är sämre än de var i augusti, nu med en väntad minskning av Sveriges BNP under nästa år. Inflationen dämpas visserligen, men blir väsentligt högre än tidigare angetts. Arbetslösheten stiger, om än inte dramatiskt.
Men som Ulf Kristersson gjort klart får lågkonjunkturen inte mötas med stimulanspolitik. Regeringen ska därför i sin budget för 2023 hålla igen på kompensationerna för höjda bränslepriser, liksom på andra skattesänkningar och utgiftsökningar.
Troligtvis blir det ett högkostnadsskydd mot prishöjningar på el, där pengarna tas från Svenska kraftnät i stället för från statskassan. Men summan får inte bli alltför stor, om finanspolitiken ändå ska kunna beskrivas som balanserad. Det gäller att undvika ekonomiska stimulanser som driver på inflationen.
Två besparingar finns med i budgeten: en minskning av biståndet och ett tillbakadragande av förra regeringens förslag till nya regler för reseavdrag. Men det rör sig till stor del om uteblivna utgiftsökningar, vilket inte ger så mycket nya pengar att spendera.
Elisabeth Svantesson hoppas att en minskad reduktionsplikt i bensin och diesel ska driva ner bränslepriserna ytterligare, även om det inte finns med i den kommande budgeten. Hon räknar med att EU:s miniminivå när det gäller inblandning av biobränsle ska sänkas från 2024, då regeringen dessutom vill att Sverige ska lägga sig på den lägsta möjliga nivån. Detta ska, enligt henne, kunna leda till en prissänkning på fyra-fem kronor per liter bensin eller diesel.
Här är det upplagt för ännu en svekdebatt för regeringen, i detta fall beträffande klimatet. Med en kraftigt minskad reduktionsplikt för bilbränsle ökar de svenska utsläppen av växthusgaser i en omfattning som gör det mycket svårt att uppnå det utsläppsmål som är fastlagt för 2030. Därmed blir det också mindre troligt att Sverige sedan klarar målet för 2045 om nettonollutsläpp.
Läget ändras inte av regeringens positiva hållning till investeringar i kärnkraft, eftersom sådana inte hinner genomföras förrän tidigast på 2030-talet vilket är alldeles för sent. Sverige är redan sent ut när det gäller att minska sina utsläpp och om vi ska hinna uppnå målen så krävs ökade åtgärder redan i närtid.