Regeringens nya budget är i överkant försiktig. Även i tider av inflation bör finanspolitiken kunna användas till att hålla i gång ekonomin. Nu riskerar lågkonjunkturen i stället att bli djupare och mer smärtsam än nödvändigt.
Hög inflation och lågkonjunktur brukar inte komma samtidigt. Det är vanligt att man har ett av dessa problem, men inte båda på samma gång. När det ibland ändå inträffar, så uppstår stor osäkerhet om vad som bör göras.
Världen var med om något sådant på 1970-talet, till följd av stora prishöjningar på olja och annan oreda i ekonomin. Det ledde till en lång period med hög inflation, som till slut kunde avslutas med hjälp av extremt höga räntor.
För Sverige blev det en lång svaghetsperiod som pågick även under 1980-talet, innan den kulminerade med 1990-talskrisen. Det blev ett bortkastat kvartssekel med hög inflation och hög arbetslöshet, innan ekonomin kunde saneras från mitten av 1990-talet och framåt.
Sedan dess har inflationen länge hållits under kontroll, både i Sverige och större delen av världen. Starkt bidragande är att centralbankerna har getts en självständig ställning där deras uppgift är att på egen hand styra prisutvecklingen med hjälp av räntan.
Konjunkturen har samtidigt fortsatt att röra sig, både uppåt och nedåt. Men åtminstone i Sverige har vi sluppit sådana kriser som fram till 1990-talet, även om det ibland har sett illa ut. Finanskrisen 2008-2009 ställde ändå till begränsad skada på ekonomin och liknande kunde sägas om covidpandemin 2020-2021.
Men nu befinner sig både världen och Sverige åter i en besvärlig situation med hög inflation och lågkonjunktur.
Centralbankerna i många länder har tvingats lämna sin lågräntepolitik och i stället sätta in en rad kraftiga räntehöjningar. USA:s Federal Reserve har gått i spetsen, med ännu en höjning på 0,75 procentenheter alldeles nyligen. Och flera höjningar kommer från flera håll, däribland från svenska Riksbanken om drygt två veckor.
Regeringarna går däremot försiktigt fram, beroende på tidigare felsteg. USA-presidenten Joe Bidens problem kan till stor del förklaras med att han har stimulerat ekonomin i övermått och släppt fram hög inflation. Även fiaskot för den brittiska premiärministern Liz Truss, som tvingades avgå efter en månad på posten, berodde på misslyckad finanspolitik.
I Sverige hade kanske något liknande kunnat hända, om man ser till de utfästelser som gjordes under höstens valrörelse. De borgerliga partier som sedan fick bilda regering, med stöd från Sverigedemokraterna, hade lovat mer än de rimligtvis kunde hålla. Framför allt rör det sig om en generös kompensation för höjda el- och bränslepriser.
Den budget som den nya regeringen nu lagt fram har dock mycket litet sådant. Tvärtom är dess finanspolitik påfallande återhållsam, förutom på politiskt prioriterade områden som rättsväsende och försvar. Finansminister Elisabeth Svantesson beskriver budgeten som neutral till sina effekter på konjunkturen.
Bakom detta ligger en försiktig hållning gentemot Riksbanken, som ska ges stöd i sin kamp mot inflationen. Det verkar rimligt, såtillvida att regeringen inte ska sträva åt motsatt håll. Finanspolitiken bör inte användas till att dämpa följderna av kommande räntehöjningar.
Men det behöver inte betyda att regeringen förhåller sig passiv när ekonomin går in i lågkonjunktur. Det skulle gå att ge mer stöd till hushåll och företag som har drabbats av höjda priser på el och bränsle – och även aktivt verka för klimatpolitiska mål. Kommuner och regioner skulle kunna få betydligt mer statsbidrag så att de klarar sina uppgifter inom välfärden.
Regeringspartierna får själva klara sina svekdebatter med väljarna. Men faran finns att svenska hushåll och företag drabbas av kraftigt försämrad ekonomi, i ett läge när deras realinkomster redan sjunker. Följden kan bli särskilt allvarlig om bostadspriserna faller ytterligare och detta driver fram en djup nedgång i konsumtionen.
En rimlig gissning är att regeringen kommer att tvingas till kompletterande åtgärder under vintern eller våren, när det visar sig att den framlagda budgeten inte räcker till. Sådana nödinsatser är ingen bra ordning, utan tvärtom något som man borde gå ifrån. Men det är ändå bättre än att man låter ekonomin ta skada av tidigare missbedömningar.
Bäst är förstås om Riksbanken snart lyckas att knäcka inflationen. Men om det kräver längre tid, så gäller det att ekonomin samtidigt får hjälp att klara sig. Regeringen kan också, även av självbevarelsedrift, komma till denna slutsats.