Regeringens vårbudget är blek och utan överraskningar. Men finansminister Elisabeth Svantesson tänker fel, när hon hävdar att en aktiv finanspolitik skulle driva på inflationen. Nu gäller det att styra om inför höstens budget.
Sveriges mest akuta ekonomiska problem är den snabba inflationen. Även om prisstegringarna har avtagit något under den senaste tiden, så är de fortfarande alarmerande höga. Riksbanken kommer därför att justera upp styrräntan på nytt i nästa vecka och sannolikt även efter midsommar.
Regeringen har också en skyldighet att hjälpa till, åtminstone genom att inte gå i vägen för Riksbankens ansträngningar. Därför bör man avstå från sådana finanspolitiska stimulanser som kan driva på inflationen.
Detta lägger en restriktion på regeringen, särskilt i dagens läge när konjunkturen är på väg att försvagas. I nuvarande situation är det olämpligt att stötta hushållens konsumtion, eftersom följden kan bli att Riksbanken ser sig tvungen att höja styrräntan mer än vad som annars skulle bli behövligt.
Kombinationen av hög inflation och begynnande lågkonjunktur är svår att hantera. I sämsta fall kan den leda till en långvarig stagflation, av det slag som drabbade många länder i början av 1980-talet. Då krävdes flera års hård åtstramning för att ta sig ur krisen.
Faran för en ny stagflation var något som finansminister Elisabeth Svantesson varnade för när hon presenterade regeringens ekonomiska vårproposition, vårbudgeten, på måndagen. Enligt henne är det tills vidare nödvändigt att hålla igen med skattesänkningar och ökade offentliga utgifter, eftersom följden annars kan bli att inflationen tar ytterligare fart.
Hon hävdade att regeringen därför måste avvakta med förverkligande av sitt gemensamma program i Tidöavtalet, vad gäller exempelvis lägre inkomstskatter och bättre villkor för företagen. På liknande sätt tvingas man också hålla igen med ökade bidrag till regioner och kommuner för att dessa ska kunna upprätthålla den offentliga välfärden.
Läget kan bli bättre till hösten då regeringen ska presentera sin budget för 2024, förklarade finansministern. Men det kräver att inflationen först har pressats ner. Innan detta har lyckats är det inte rätt läge att försvaga statens budget.
I enlighet med det lägger regeringen i vårbudgeten fram förslag som tillsammans kostar fyra miljarder kronor, vilket är en i sammanhanget ganska liten summa. När det gäller höstens kommande budget är man återhållsam med utfästelser.
Men det är att vara mer försiktig än nödvändigt. Stimulanser av efterfrågan behöver inte vara så farliga som regeringen tycks tro. Mycket beror på vad man faktiskt föreslår – och där gäller det att vara noggrann.
Konjunkturinstitutet har gjort en genomgång av olika tänkbara finanspolitiska åtgärder och visat att de kan ge skilda följder.
Ökad offentlig konsumtion kan påskynda inflationen, medan stigande offentliga investeringar däremot kan ha motsatt effekt – åtminstone om produktiviteten höjs. I ett sådant läge kan företagen faktiskt dra ner sina priser.
Sänkta inkomstskatter som ger stigande privata inkomster kan leda till högre inflation, men inte i samma grad som vid ökad offentlig konsumtion. Orsaken är att hushållen sparar en del av de ökade inkomsterna och att alltihop inte används till privat konsumtion.
Lägre arbetsavgifter har dock en mer entydigt dämpande effekt på inflationen. Skälet är att företagen kan öka sin produktion och samtidigt sänka sina priser. Men Konjunkturinstitutet påpekar att stimulanser av detta slag behöver få hålla på ganska länge för att ge önskat resultat.
Regeringen har ännu inte visat om man har tagit till sig denna analys. Det är inte säkert hur användbar man anser den vara, sett i ett ekonomisk-politiskt perspektiv.
Ofta är det är det ju mer lockande att stimulera offentlig och privat konsumtion än att gynna investeringar. Likaså är sänkt inkomstskatt, exempelvis jobbskatteavdrag, mer populära än lägre arbetsgivaravgifter.
Slutsatsen blir ändå att man inte bara ska räkna avsatta kronor, utan också tydligare värdera vad de kan åstadkomma. Regeringen kan exempelvis skynda på inflationen genom sina åtgärder, men kan också välja en inriktning som bidrar till att dämpa prisökningarna.
Vågar man hoppas på en litet mer djuplodande analys när det blir dags för höstbudgeten? Då gäller det att bestämma inriktningen för helåret 2024, då Sverige förhoppningsvis har kommit ur den svåraste inflationen – men i stället har en stigande arbetslöshet.
Det innebär att valsituationen delvis blir en annan, även om lågkonjunkturen fortfarande pågår. Också i det läget behöver man fundera över vad olika stimulanser ger i effekt på ekonomin i stort. För finansministern gäller det att göra en egen analys: det räcker inte med att läsa i Tidö-avtalet för att se vilken ekonomisk politik som man ska bedriva.