Regeringens budget haltar. Å ena sidan hävdar man att Sverige är i en ekonomisk vinter, å andra sidan betonas vikten av att bedriva en återhållsam finanspolitik. Detta är svårt att få att gå ihop.
Finansminister Elisabeth Svantesson har lagt fram ett budgetförslag inför 2024 med dubbla budskap. Hon ger en ganska dyster bild av utsikterna för Sveriges ekonomi, trots att läget ser ut att börja förbättras under nästa år.
Samtidigt framhåller hon att överskottsmålet för de offentliga finanserna ska hållas under 2024, trots att det enligt henne inte alls blir ett normalt år. Men i ett avvikande läge av det slaget kunde det snarare vara rimligt att släppa fram ett budgetunderskott.
Skälet till dessa motsägelsefulla besked kan vara inflationen. Svantesson har gjort klart att det inte enbart är Riksbankens uppgift att bekämpa prisökningarna, utan att regeringen måste hjälpa till. Enligt henne motiverar detta en stram budget, även när det råder lågkonjunktur.
Hon har rätt såtillvida att regeringens finanspolitik inte ska motverka Riksbankens penningpolitik, utan att man hellre ska dra åt samma håll. Men det betyder inte att finansministern ska uppträda som något slags extra riksbankschef. Båda har viktiga uppgifter, men de är inte likadana.
Riksbanken sköter sitt jobb självständigt, vilket vi kommer att få se imorgon när man med största sannolikhet meddelar att det kommer ännu en räntehöjning till 4,0 procent. Regeringens budget ska samtidigt bidra till en stabil tillväxt och motverka onödiga svängningar i ekonomin.
Då gäller det att regeringen ger en balanserad bild av utsikterna för ekonomin. Det gör man inte genom att tala om ”ekonomisk vinter” när BNP-utvecklingen väntas bli svagt positiv och inflationen tycks vara på väg nedåt.
Läget kunde givetvis vara bättre, särskilt som arbetslösheten ser ut att stiga under 2024. Men det verkar inte handla om någon kraftig uppgång, utan mer om vad som är att vänta i en lågkonjunktur.
Sett i ett längre perspektiv har Sverige kommit bättre ut ur pandemikrisen för några år sedan än många andra europeiska länder. Därför blir det missvisande att peka på minustal för BNP-utvecklingen under 2023 som belägg för att den svenska ekonomin har särskilt stora problem.
Det räcker gott med de bekymmer som ändå finns och försöka komma till rätta med dem. Till dem hör att inflationen har ställt till stor skada genom att åstadkomma sänkta realinkomster och urgröpta offentliga utgifter. Regeringens budget kan, åtminstone till viss del, lindra den situationen.
Ambitioner åt det hållet finns i budgeten, även om de kan framstå som otillräckliga. Men lägre inkomstskatter och ökade statsbidrag till kommuner och regioner talar i den riktningen. Dessutom läggs stora resurser på rättsväsendet, vilket är helt nödvändigt.
Man kunde bara önska det räckte till mer, däribland större satsningar på skolan. Kultur och miljö tillhör också sådant som måste få kosta, även i ekonomiskt kärva tider. I stället kunde man avstå från lägre skatt på snus, för att ta ett av de mest befängda förslagen i budgeten.
Klimatet är ett problem för sig, med tanke på hur frågan hanteras. Lägre drivmedelsskatter och minskad reduktionsplikt betyder att utsläppen av växthusgaser blir högre och att uppsatta klimatmål inte kan nås. Men regeringen gör gällande att detta enbart gäller under de närmaste åren och att de långsiktigt uppsatta målen ändå sedan ska nås.
Detta är teoretiskt möjligt, om man tror att stora tekniska framsteg ligger runt hörnet. Men framtiden är okänd, utöver att den fattiga delen av världen knappast kommer att bidra särskilt mycket till ett bättre klimat. I det läget kan länder som Sverige givetvis inte ensamma lösa problemet, men borde åtminstone stå fast vid gjorda åtaganden.
Klimatsituationen hinner dessutom försämras ytterligare om Sverige – och kanske även andra länder – accepterar ytterligare försämringar under de närmaste åren. Den eftersläpning som uppstår är något som aldrig kommer att kunna tas tillbaka, även om man skulle skynda på längre fram.
I riksdagen finns en säkrad majoritet för budgetförslaget, försäkrar Elisabeth Svantesson. Det är bra, om man jämför med läget under den föregående regeringen som vid flera tillfällen tvingades styra utifrån oppositionens budget. Men samtidigt kommer man inte ifrån att regeringen har tvingats lägga fram en kompromissprodukt.
De politiska spänningarna inom regeringsblocket kan vara en förklaring till att budgetens budskap känns ganska spretigt. Ett annat skäl är att det ekonomiska läget på många sätt är svårtolkat. Mycket kan inträffa under 2024 som gör att det behövs nya tag, alltså en annan budget.